Påven i Lund – så även jag

Som medlem i Sveriges kristna råd blev jag inbjuden att vara med i Lunds domkyrka och på Malmö arena i måndags i mötet som ordnades av Lutherska världsförbundet och katolska enheten för ekumenik. Det var fint, festligt och högtidligt och brokigt, internationellt, samfundsmässigt och hudfärgsmässigt. Och sången, en skön internationell blandning av sånger och psalmer var så härlig, inte alls så domkyrkokörsaktig finkulturell som det ibland blir… Sånt är roligt tycker jag.

Fokus var förstås på sådant där de katolska och lutherska kyrkorna är överens och att bekräfta att vi vill fortsätta att jobba i enhetens riktning. Påven lyfte i sitt tal fram bland annat Guds ords auktoritet och nåden allena, två viktiga betoningar i luthersk teologi. Det är klart att lyfta fram en huvudbetoning av en bannlyst munk (Martin Luther) i en gemensam gudstjänst är något riktigt historiskt. Det är gott och betydelsefullt för gemenskap och enhet och därför kändes det viktigt att vara med. Vi har en bra ekumenik på nationellt ledarplan i Sverige, en bredare ekumenik än i många andra länder faktiskt. Ofta även på lokalplanet. En sådan här unik händelse förstärker förstås detta och hjälper oss att bli mer förstående och generösa i våra attityder. Sen tror jag det som fungerar på lokalplanet mellan ledare och kristna i olika församlingar kanske är mer avgörande för den som står undrande inför kristna och kristen tro.

I Malmö (hockey)arena var det starka inslag som rörde fred, miljö, rättvisa. Vittnesbörd från krigets Aleppo och folkförföljelsernas Burundi berörde mig till exempel starkt, där trotsig tro och dåraktig kärlek i mycket utsatta situationer kallar till tacksamhet och efterföljelse. Franciskus och Biskop Yunan, president i Lutherska världsförbundet talade också starkt om dessa frågor under detta event som var mer utåtriktat.
Att Caritas, katolska kyrkans hjälporganisation och de lutherska kyrkornas motsvarighet Lutheran World Service i det mötet undertecknade ett avtal om närmare samarbete kan komma att ha betydelse för kyrkornas samordnade insatser i flyktingkris och utvecklingsbehov.

Jag gläder mig över möten mellan kristna med olika bakgrund och uppfattningar – även på högsta internationella nivå. Att lutheraner och katoliker står varandra närmre vad gäller förståelsen av evangeliet är gott. Samtidigt är det långt kvar till ett gemensamt nattvardsfirande. Vi står långt ifrån varandra när det gäller syn på ämbetet, både påveämbetet, prästämbetet, det allmänna prästadömet och förhållandet mellan Skriften, Traditionen och läroämbetet. Men det avgörande är om katolska kyrkan och min Svenska kyrka i praktiken kommer att förkunna ett Jesuscentrerat befriande evangelium som har med både frälsning i evighetsperspektiv och Guds rikes segerperspektiv. Vi kan dölja evangeliet med avsteg från Guds ord både genom att lägga till och dra ifrån.

Visst kan jag fundera hur klart evangeliet om Jesus Kristus ljöd denna dag. Det fanns förstås med på olika sätt, men ändå. Nu har saker sin tid och sin plats, så evangelisten i mig får kanske nöja sig med att den som kom till Malmö arena som nyfiken ”betraktare” måste fått en stark och positiv bild av hur kristna engagerar sig för sina medmänniskor. Statsminister Stefan Löven underströk också vår kallelse i en kort men engagerat tal om kyrkans uppgift att vara hoppets människor. Välförtjänt applådåska följde.

Sen är det fascinerande att så många tusentals katoliker vallfärdar från hela landet till Malmö för att vara med på katolsk nattvardmässa med påven. Men det är väl inte konstigare än att tusen EFS-are åker på årskonferens…

Blogg i Pingsttid: ständigt denne Jesus

Betraktelse i pingsttid

Lusten att skiva uppstod efter gudstjänsten på pingstdagen. Emmanuel Ezra, överläkare, härstammande från Etiopien/Eritrea välsignade mig och många i Lötenkyrkan med en utmanande och evangelisk predikan om den Helige Ande. Jag blev påmind om Hjälparen, på grekiska Parakletos, ”kallad att gå vid sidan” eller ”den jag kan kalla på att gå vid min sida”. Jesu Ande och närvaro, som går vid min sida och ser på mig i alla livssituationer. I nuets frestelser, fall, fasor och förvirring. Anden hjälparen som alltid vill fästa min blick på Jesus så att jag kan tro och hoppas på honom.

Jag läste sedan biskop Mikael Mogrens pingstartikel i Dagen och kände mig först upprorisk men sedan kanske snarare i behov av att komplettera. Mogren lyfter fram språkundret och betonar pingstens allmänmänskliga sida: rätten till mitt eget språk, och behovet av förståelse för våra olika identiteter. Men också nödvändigheten att evangeliet blir lokalt, eller kontextuellt.

Jag läste ivrigt om Apostlagärningarnas början och händelserna på pingstdagen. Även om Mogren lyfter viktiga aspekter av pingsten, så ser jag pingstens och Andens betydelse framförallt handla om mission: att alla har rätt, att alla måste få höra evangeliet på sitt eget språk. Judarna som samlats i Jerusalem från förskingringen runt om Medelhavet och främre Asien representerar alla folk, alla länder under himlen – och att evangeliet är till för dem. Judar och greker (proselyter), parther och meder, kretensare och araber. Vi ser förebådat det som sker idag, hur evangeliet sprider sig bland till exempel farsi- och arabisktalande, förstås ofta muslimer.

Jag ser tre viktiga sidor av den Helige Andes verkan, sammanhållna av kopplingen, ja väsensenheten mellan Sonen och Anden. Det är efter att ha återgått till den himmelska världen som Jesus sänder Anden. Det är Jesu Ande vi får.

Ett: Anden driver till mission, förvandlar Petrus och de andra att frimodigt förkunna evangeliet om Jesus. Två: Andens första frukt är alltid att peka på Jesus och skapa tro på honom. Om vi vill tala om att Anden verkar utanför den kristna kyrkan, att ”Andens frukt mognar” också där, så är det därför just för att leda människor till Jesus, inte in i annan tro. Tre: Anden mottas genom omvändelse och dop. Alla, både parther, medier, egyptier, libyer och svenskar är i utgångsläget felvända. Det gemensamma är inte att vi i olika religioner och traditioner söker Gud, utan att vi alla inte vill och kan älska och frukta Gud, att vi inte når fram till Gud på våra egna eller religionernas vägar. Vi behöver alla få vända om, tro på Jesus och döpas till honom, förenas med hans frälsningsverkan.

Det är det unika med pingsten. Den sammanfaller i vårt land symboliskt med våren och försommaren, med livets återvändande, med påsktider, den uppståndne, levande och verksamme Jesus Kristus.

Gud; Jesus och missionsuppdraget: debatt med Åke Bonnier i Dagen

Det pågår en debatt eller hellre samtal i tidningen Dagen mellan mig och biskop Åke Bonnier kring frågan om vi möter samme Gud i alla religioner. Det finns fler inlägg än våra i frågan. Den rör centrala saker som vår förståelse av Jesu person och verk liksom vad kyrkans missionsuppdrag är. Jag vill göra samtalet tillgängligt för fler genom min blogg, även om det blir mycket text på en gång. Jag förmodar och hoppas att Åke kommer att ge en replik på mitt senaste inlägg den 7/4.

Så här skrev Åke Bonnier i Dagen 18/3 under rubriken Gud är bortom alla religioner:
http://www.dagen.se/debatt/%C3%A5ke-bonnier-gud-%C3%A4r-bortom-alla-v%C3%A4rldens-religioner-1.702238

Jag svarade 24/3 under rubriken Kunskap om en enda väg?
(OBS: Rubriker sätts av tidningen!)

Biskop Åke Bonnier diskuterar frågan om Gud i religionerna i en artikel i Dagen. Han lyfter viktiga frågor om tron på Jesus, om bibeltolkning, om mission till judar och muslimer och om människors eviga öde. Men artikeln får mig att undra både hur hans tankar hänger ihop och vad Svenska kyrkan vill stå för. Det hela kokar ner till några för tron, kyrkan, missionen och mänskligheten avgörande frågor: hur unik är Jesus? Har Gud uppenbarat vägen till frälsning i Bibeln?

I Svenska kyrkans stadgar, den så kallade kyrkoordningen, står det: ”Kyrkans uppgift är att för alla klargöra vad dess tro, bekännelse och lära innebär. Svenska kyrkan inbjuder alla att tillhöra trons folk och dela dess liv”. ”Församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. Syftet är att människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas”. Hur rimmar biskop Bonniers tankar med Svenska kyrkans egen självförståelse? Vem är Jesus, hur nödvändig är Jesus och vad har kyrkan för uppdrag?

Bonnier försöker sammanfatta den kristna trons centrum. Det jag tycker saknas är talet om vad korset betyder, vad det innebär att Jesus är Frälsare och Herre, om det finns något att räddas från och räddas till och om en relation till Jesus, genom tro och dop, är nödvändig för detta. Att som jag gör hävda att detta är centrum även i Svenska kyrkans tro handlar inte om att ha monopol på sanningen eller att vilja utesluta andra vägar till Gud. Vi får lämna den som allvarligt söker Gud eller inte fått möjlighet att höra evangeliet i Guds barmhärtiga och rättfärdiga händer. Men evangeliet, den glada och överraskande nyheten, handlar om att Gud genom Jesus har öppnat den enda väg till Gud som vi har kunskap om, och som är så revolutionerande att vi vill ”inbjuda alla att tillhöra trons folk”. Gud är över alla religioner, men också ett med Jesus som är ”upphöjd över allt annat”. Gud är inte kristen, han är Kristus. Är det inte detta som ligger i att Jesus är unik, ensam i sitt slag?

Det är sant att vår förståelse av Bibeln påverkas av bibelforskning och att det finns svåra passager, men att forskningen på ett avgörande sätt underminerar Nya testamentets massiva vittnesbörd om Jesus som Gud hos oss och världens nödvändige frälsare är inte sant. Det är för övrigt samma vittnesbörd som ligger till grund för tron på Jesu uppståndelse som vi de facto (!) tror på. Men tror vi inte längre att vi i Bibeln finner en avgörande uppenbarelse om Guds vilja med sin skapelse, om vem Jesus är och vad Jesus betyder, om kyrkans kallelse och uppdrag så undrar jag över varför Bibeln ska kallas helig?

När det gäller frågan om olika religioner tillber samme Gud har den flera aspekter. Biskopen håller tyvärr inte isär dessa när han talar om monopol på sanningen eller om risken att tala illa om någon annans hustru. Bön, sökande och religion riktas förstås ytterst till samme Gud, den ende Gud som vi tror finns. När det gäller allmän kunskap om Gud finns olika källor. Naturen och samvetet är de klassiska och därför finns också delar av sanning i alla religioner. Eftersom människan är fallen finns därtill i olika hög grad osanning, ofullkomlighet och ondska i alla religioner och bland alla som tror, även bland oss kristna. Men när det gäller den särskilda uppenbarelsen om Jesus och räddningen från det onda, så finns den i Guds ord, inte någon annanstans. Där ser vi också att Jesus själv räknade med möjligheten att gå förlorad.

Angående våra judiska vänner måste vi i stor ödmjukhet ändå fråga: Är Jesus den Messias som Gamla testamentet längtar efter och förebådar? ”Är du den som skall komma, eller skall vi vänta på någon annan”? I samtal med mina muslimska grannar blir frågan kanske ”får jag berätta om vad evangeliet säger om Isa” eller ”vet du att Gud har gjort allting färdigt för att kunna ge oss evigt liv och evig frid”? Vi måste alltid våga föra ett sådant samtal utifrån evangeliets karaktär av erbjudande.

Att berätta om att Gud genom Jesus röjt vägen tillbaka till sig för alla människor är inte exkluderade. Att inte göra det, när förutsättningarna är de rätta, det menar jag är exkluderande. Vem är jag att undanhålla någon påskens budskap om försoning och nytt liv? Att det för med sig ett stort ansvar och en stor vånda, särskilt över min egen kärlek och bidrag, det är sant. Nyckeln till vila och glädje mitt i det allvaret är att mission handlar om att få gå in i Guds mission, i det Gud har på gång. Därför är det nåd att få lovsjunga Jesus både genom diakoni och mission.

Åke Bonnier svarade i Dagen 31/3 under rubriken Allt gott kommer från Gud:
http://www.dagen.se/debatt/%C3%A5ke-bonnier-allt-gott-kommer-fr%C3%A5n-gud-1.705521

Min replik publicerades torsdag 7/4 under rubriken Är Åke Bonnier universalist:

Tack, Åke Bonnier, för att du vill fortsätta samtalet. Jag tror vi är överens om mycket: att samverkan med alla av god vilja är nödvändigt; att kyrkan står i skuld till andra trosbekännare; att mission inte får bedrivas med tvång utan endast som ett erbjudande genom bland annat vittnesbörd, tjänande och dialog; att det att Gud är ”större” och ”bortom” inte ska skapa ängslan utan tillbedjan. Jag vill också försöka tyda allt till det bästa, även om jag gör fel ibland. Men för att kunna göra det behöver jag ibland fråga hur jag ska förstå det som sägs – och inte sägs.

Jag uppfattar att vi också tänker olika. Du skriver att ”motsägelsefulla påståenden behöver inte nödvändigtvis betyda att bara en part har ’rätt’”. För mig är det inte logiskt acceptabelt att båda alternativen för verkligt motsägelsefulla påståenden kan vara sanna: Antingen blir alla på något sätt saliga på sin tro – alternativt utan tro – eller så är en personlig relation till Kristus nödvändig för att bli frälst. Det kan inte vara både och utan att vi hamnar i ohållbara motsägelser enligt mitt sätt att se.

Har jag förstått dig rätt om jag uppfattar det du säger som en form av universalism? Det vill säga att alla kommer med i Gudsriket utan att Jesus behövs, eller så att det Jesus gjort automatiskt tillräknas alla, eller så att alla religioner har sin väg till Gud. Är det så utsagan att Gud är ”lika generös i frälsningen som i skapelsen” ska förstås? Jag har svårt att se hur vi kan belägga universalism om Guds ord är den avgörande normen för tro och liv, som vi som lutheraner menar. Nya testamentet lovar inte någonstans frälsning utan Jesus Kristus. Bibeln skiljer på Guds skapelsegivna omsorg om alla och på Guds frälsande nåd som kyrkan i sitt missionsuppdrag har att förkunna för alla.

Samtidigt vill jag säga att tron på Jesus inte räddar för att jag tror rätt utan för att Gud räcker oss sin nåd genom Jesus. ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son för att var och en som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv” (Joh. 3:16). Denna räddning genom korset målas i Guds ord med en rad olika motiv av Kristus som befriare, segrare, försonare och soningsoffer, därför att detta är så stort och mångfacetterat, så underligt och underbart, ja ”vad inget öga sett och inget öra hört och ingen människa anat” (1 Kor 2:9).

För mig är kyrkans tro genom alla tider det avgörande: i Bibeln finns en frälsande uppenbarelse, ett tilltal från Gud – inte bara ett tal om Gud – som ger människan möjlighet till en räddning som annars inte vore tillgänglig. Detta tilltal är inte främst upplysning utan en tillsägelse av förlåtelse och nåd. Det är detta som är evangeliets kraft: när det når fram till en människa – som kanske har gett upp om att själv kunna klara sin räddning, genom tanke, moral eller religion – har det makt att skapa en frälsande tro. Som Paulus skriver i Rom. 1:16-17: ”Jag skäms inte för evangeliet. Det är en Guds kraft som räddar var och en som tror, juden främst men också greken. I evangeliet uppenbaras nämligen en rättfärdighet från Gud, genom tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva genom tron.” Det är det jag skulle vilja fira vid Lutherjubileet nästa år.

För att inte riskera att jag har förstått dig fel eller inte tytt det du sagt till det bästa så upprepar jag frågan: menar du att människor av annan tro behöver och har rätt att få höra detta evangelium om Jesu död och uppståndelse?

Låt mig till sist få citera en lovprisning som berör mycket av det vi diskuterar. Den är också hämtad från Romarbrevet, Paulus missionsbrev till de kristna i Rom, där avslutningen lyder: ”Honom som förmår styrka er, enligt mitt evangelium och förkunnelsen om Jesus Kristus – där en hemlighet avslöjas som från tidens början varit outsagd, men nu har uppenbarats och på den evige Gudens befallning gjorts känd med hjälp av profetiska skrifter för att alla folk skall föras till lydnad i tron – honom, den Gud som ensam är vis, tillhör härligheten, genom Jesus Kristus, i evighet, amen” (Rom. 16:25-27).

Jag har också fått frågor i kommmentarfältet under mina artiklar

Dels en fråga kring Anders Piltz formuulering i en kommenterande krönika den 24/3:

”Men de andra religionerna leder också de till människans mål, i den mån de leder människor till kärleken, eftersom Anden verkar fritt och obehindrat, och bakom allt som är sant finns Ordet, som är människornas ljus”.

Jag kommenterade: Anders Piltz har ofta intressanta och visa saker att säga, som de många bildade katolikerna så ofta har. När han så positivt säger att andra religioner leder till människans mål om de leder till kärlek så tror jag han menar ungefär detsamma som jag säger om det sanna som kan finnas i religionerna. Detta mål formulerar Jesus i det så kallade dubbla kärleksbudet: ”Du skall älska Herren din Gud och din nästa som dig själv”. Men ingen religion kan göra människan god och framför allt inte leda människan fram till den enda kärlek som kan rädda oss från det onda i och utanför oss: Guds omotiverade och självutgivande kärlek genom Jesus, manifesterad på korset på långfredagen. Den får vi uppenbarelse om, hjälp att veta något om, genom Bibelns goda nyheter, inte i någon religion.


Till mitt senaste inlägg 7/4 finns viktiga kommentarer – som jag förgäves försökt lägga in (något krånglar!)

Tack för kommentarer. Låt mig kort ge respons på två saker. Frågan om omvändelsens plats och funktion är en stor fråga som förtjänar att belysas. Allt ryms inte i en kort artikel. Helt kort: omvändelse är ett centralt begrepp redan i Gamla testamentet och sedan än mer hos Jesus och apostlarna. Som jag förstår omvändelsen hör den till det skeende som kopplar samman en människa med Jesus Kristus som räddar från domen till evigt liv. Omvändelse handlar både om att vända sig bort från sin synd, be om förlåtelse och vilja följa Guds väg, och att få vända sig bort från att lita till sin egen förmåga att rädda sig, till att ”kasta sig på” Gud och förtrösta på det Jesus gjort färdigt. I mina inlägg har fokus varit på det Jesus gjort, inte på vårt mottagande av det!

När det gäller frågan om vad jag menar med att det ”inte är rätt tro som frälsar”, så kan det missförstås som någon påpekar. Jag ser nu att det hade varit bättre om jag försökt skriva rätt bekännelse, troslära eller bibeltolkning istället för rätt tro, för då hade det varit mindre risk att missförstås. Självklart är det inte vilken tro som helst som räddar, utan tron på Jesus Kristus. Min poäng är att det inte är kvalitén på min tro eller bibelkunskap som är avgörande utan vem tron sätter sin hopp till.

Har du läst ända hit har du gjort det bra.
Och så har min blogg återvänt till livet så här i tiden efter påsk. Jag märker att orken att blogga lätt tryter. Det behövs en rejäl dos pingst också för att hålla ut och komma igen!

Ett ofött barn – en julblogg strax innan födelsedagen

Julen handlar om att Gud älskar sina människobarn så mycket att han för att rädda oss tar risken att låta sig själv födas som ett barn. Han föds in i vår trasiga och komplicerade värld. Tanken svindlar och bör svindla.

För mig är det ofrånkomligt att i väntan på juldagen koppla detta faktum till andra barn, andra spädbarn och andra ännu inte födda barn. Min julbetraktelse blir en reflektion kring det jag läser i det senaste numret av den katolska tidskriften Signum, med titeln Abortgränsen och verkligheten. De nya medicinska landvinningarna krockar med svensk lagstiftnings övre gräns för möjlighet till abort. Enstaka barn överlever efter endast 21 veckors graviditet – där förutsättningar i form av kompetens och senaste vårdteknik finns, något som är orättvist fördelat. Men glädjen över att barn räddas till livet kolliderar med upprördhet över att abortgränser diskuteras, med RFSU i spetsen.

Samtidigt, skriver Kerstin Hedberg Nyquist i ledaren, finns det tecken på att en problematisk värdeförskjutning håller på att äga rum. ”Det som inte skulle få ske – att abort skulle börja betraktas som ett preventivmedel – tycks nu bli allt vanligare. Det finns motstridiga uppfattningar kring abort visar en studie av kvinnor som genomgått abort, från 2012: Cirka 1/3 uppgav att de hade existentiella tankar om liv, död och moral. Majoriteten, 2/3, såg på aborten som att det handlade om ett barn, och hälften önskade speciella handlingar i samband med aborten, som att tända ett ljus, ta farväl, eller rita en teckning av fostret. Man rapporterade också om sämre psykisk hälsa efter aborten. Men trots de motstridiga känslorna så var det sällan som man tvekade inför att genomgå abort”.

Anledningen? Jo, förväntningar på livsstil. Trots att flertalet hade god ekonomi och stabila relationer så vägde det tyngre med önskan att ha rätt partner, få barn i rätt tid och få ihop karriären. Aborten betraktas då ungefär som ett preventivmedel. Vi står inför en paradox: starka känslomässiga reaktioner samtidigt som den rådande synen på livsstil tar överhanden. Hedberg Nyquist frågar sig ”hur kan det komma sig att människovärdet numera verkar komma i andra hand efter karriär och livsstil”? Det har säkert samband med att färre är medlemmar i ett religiöst samfund eller har en tro och hämtar sin etik därifrån, säger hon.

I ljuset av Guds människoblivande borde barnets rätt till liv kontra mammans rätt att fatta beslut om graviditeten borde vara en central etisk fråga. Klyftan mellan kvinnors känsla att abort handlar om barn under utveckling och deras faktiska val signalerar detta.

Det är också här som rättegångarna om möjligheten till samvetsfrihet för barnmorskor kommer in. I Jesusbarnets namn måste vi hävda att det är rumsrent att lyfta svåra frågor om livets början även om vårt värdeklimat inte tycks gilla det. Vi måste som kyrkor bredda vårt hävdande av människovärdet att innefatta också barn under utveckling i moderlivet. Det är en allvarlig sak för en människa och en kultur att döva samvetet. Frågan om de ofödda barnen är en indikator på om vi vill ta samvetets röst som ett livstecken.

Med denna allvarliga – och för många kvinnor och par konkret svåra – reflektion vill jag önska en välsignad jul. Det är fantastiskt att Gud inte har övergivit oss utan vill dela livet i våra fattiga och frusna människostall. Det finns hopp och ljus, också för mig. God Jul!

Lycka till i Paris

Klimatmötet i Paris har inletts. Vem bryr sig? Det är många! Och som kristna människor angår det oss högsta grad. Kyrkan har bidrag att ge utfrån både teologi, nätverk och erfarenheter.
Ur kyrkans tro hämtsr vi både skäl och kraft för ett klimatengagemang.

Om det angår oss? Vårt hem håller på att förstöras, det hem som Gud har skapat åt oss, en blåskimrande pärla i en av Vintergatans spiralarmar i ett – av kanske oändligt många – universa. Allt är till låns – också jorden och dess resurser. Människan, skapelsens krona, är oändligt rikt utrustad. I vår dubbelhet kan vi både förstöra vårt klimat och rädda det genom vishet och smarthet. Som kristna tror vi också på människans förmåga.

Gud har planerat och börjat genomföra den stora befrielsen. Vi lever med hoppet om Guds slutliga ingripande. I medvetande om hans rättvisa dom över orättfärdighet och uppror, om att också jag ska stå till svars – den yttersta stoppklossen för människans vansinniga sida. Men också med en förvissning om att Guds godhet ska segra – den yttersta språngbrädan för att kämpa för att vårt hem ska få leva, andas och stråla. Det stora hopp som kyrkan förvaltar kan vi bidra med som näring för den oförtröttlighet som behövs i det som kan verka som ett hopplöst sysifosarbete i strävan att vända klimatutvecklingen.Just för att den slutgiltiga lösningen som väl är inte är människans utan Guds vill och orkar vi dra vårt strå till stacken för förändring och förvaltning.

Guds rättvisa och Guds rättfärdighet underbygger tanken på klimaträttvisa: att vi, de rika, givetvis både ska ta största ansvaret och den största kostnaden för att försöka få kontroll på den skenade nedsmutsningen och klimatförändringen.

Vi vet från Guds ord, från evangeliet, att litet är vackert, ja djupare än så: att det allra minsta och mest föraktada, det som ingenting är, att det är dyrbart och utvalt i Guds ögon. Från den innersta omvända vändpunkt som heter Kristi kors hämtar vi insikten att också små handlingar som vardagliga miljöval också kostar, men också spelar roll i det stora perspektivet.

Jesus skänker oss en fördjupad mening med tillvaron och vårt liv. Vi, hans efterföljare, är därför de som skulle kunna visa på att det finns en frihet att vinna i minskad konsumtion, i måttfullhet i njutning och reseäventyr. Till förmån för tid, samtal, samvaro, lek, reflektion och rekreation. Hållbara relationer och hållbar utveckling hänger ihop. Föga överraskande utifrån tron på treenighetens dans i tillvarons centrum.

Och så är vi kropp med alla de andra. Kyrkan är ett unikt nätverk när det gäller att veta hur klimatförändringarna slår mot de fattiga. Det är våra syskons skördar som sköljs bort i skyfallen. Det är våra syskon som svälter i torkans Etiopien just nu. Det är våra syskon som får allt mindre fisk i sina fiskeredskap längs Afrikas kuster Det är våra syskon som får gå atlt längre för att hitta bränsle till att laga dagens enda mål mat. Det är våra syskon som hostar i avgasdimmorna i två tredjedelsvärldens megastäder.

Så lycka till i Paris alla statschefer, lobbyister och förhandlar. Jag vill lyssa utan cynism, utan skepticism, utan ironi, utan förakt, utan likgiltighet. Och så ska vi få till ett projekt i EFS där vi konkret är med och bidrar till ett bättre klimat. Det är du värd som är engagerad i detta. Det är den jord värd som Gud älskar. Det är människan värd, Guds förvaltare, och skapelsens krona. Klimaträttvisa och miljöengagemang höves oss.

Korsets teologi – tankar efter Etiopien

Åter från Etiopien och konferens med Mekane Yesuskyrkan i Bodji. Öivind Eide, tidigare föreläsare/lektor vid Misjonshöyskolen i Stavanger och lärare vid Mekanissa i Addis Abeba, föreläste om Mekanes Yesuskyrkans holistiska uppdrag. Ett lysande föredrag. Starkast lyste det när han kom in på lidandet. Han skildrade förföljelsen mot Mekane Yesukyrkans under dergen-tiden på 1970-talet och hur det var kvinnorna som bar den lidande kyrkan med sina nattliga böner. När sedan dergenregimen föll, hade dessa kvinnors exempel en lyskraft som drog många till sig. Detta var en avgörande anledning till att väckelsen på allvar tog fart, tillsammans med den upptäckt man fått göra av Jesu makt över de onda makterna.

Eide sade att hade MEkqne Yesus gjort en teologisk bearbetning och formulerat sin erfarenhet av Guds fördolda men påtagliga närvaro i lidande, död och förtryck, hade man idag haft ett kraftfullt vapen att rikta mot den förödande framgångsundervisnijg som idag plågar den afrikanska kontinenten, med stenrika tv-förkunnare som förleder miljoner fattiga. Jag har själv sett spår av det i Tanzania. Här är det den personliga framgången som är beviset på Guds närvaro, diametralt motsatt den korsets teologi som kanske endast en förföljd kyrka riktigt kan fatta hemligheten i.

Eide utmanade sedan kyrkan att se och möta dagens lidande kvinnor i Etiopien. Han pekade särskilt på våldet mot kvinnor i hemmet utifrån egen forskning. Om en lem lider, lider hela kroppen. Mekane Yesus, en kyrka som har formulerat ett berömt memorandum om nödvändigheten av en helhetssyn på missionsuppdraget skulle behöva formulera detta på nytt i dagens situation för att bevara sin trovärdighet. ”Kyrkan bygger upp sig själv i kärlek (Ef 4:16). Det är medlidandets djup som avslöjar en kyrkas andliga mognad, inte dess verksamhet, dess pengar, eller dess doktorstitlar”. Kyrkans erfarenhet av lidandet under förföljelsen, och det dolda lidande hos dess medlemmar idag behöver kopplas samman.

Det en korsets teologi kan, och ingen annan teologi, det är att omfatta alla, därför att den kommer nerifrån, innifrån mörkret, ut ur döden, för att lyfta, lysa och ge liv åt ”dem som sitter i mörker och dödsskugga”, de plågade och förtryckta. Den bär med sig både medlidande och hopp, därför att korset följs av uppståndelsens möjlighet.

Jag fick många tankar. Vad betyder detta för relationen mellan Mekane Yesus och Svenska kyrkan? Vad betyder detta för hur vi möter de människor som strömmar in i Sverige just nu. Vad betyder detta för Mekane Yesus – och mitt – möte med de som brottas med dem som påverkas av ställningstaganden kring samkönade äktenskap, något som aktualiseras i mötet med Mekane Yesus. Hur tar vi lidandets teologi på allvar?

Hungerkatastrof, eritreanska pionjärer och svenska medarbetare

Medarbetardagarna är över och vi pustar förstås ut. Men nu är vi på väg till Bodji i väst för missionskonferens för att uppmärksamma de eritreaner som på EFS uppdrag efter många års fruktlösa försök 1898 nådde in till Oromoområdet.

Dagarna har varit fantastiska. Otaliga deltagare har bekräftat att det vi haft som målsättning och böneämnen har blivit verklighet. Vi har fått ny kunskap, inspiration och kallelse till att delta i Guds mission. Möten med företrädare för och medlemmar i Mekane Yesuskyrkan på teologiska seminarier och kyrkorna i Addis, föredrag och seminarier om kyrkans strategiska ungdomsarbete, karismatiska andliga liv och besök i olika diakonala projekt har gett oss både fördjupade insikter och relationer. Gudstjänster med lovsång, tillfällen till förbön och förkunnelse från både etiopier och svenskar har gett oss Gudsmöten och påfyllning och skapat och stärkt Jesustro!

Missionärsbarnen har haft sin ”konferens” med ledare från Sverige, många har sjungit i 2015 års medarbetarkör, bland annat på ambassaden, vi har ätit injera med goda röror och varit på olika utflykter. Jag är stolt över professionaliteten hos mina medarbetare i att arrangera en sådan här konferens med så mycket logistik och så många medverkande och deltagare. Jag är lycklig över att konstatera att vi tänkt rätt, både i att kontinuerligt avsätta pengar för att kunna erbjuda detta till våra medarbetare, P och i att välja Etiopien, Addis Abeba och Ghion hotel med sin vackra trädgård som plats. Våra missionsvänner kommer att få mycket tillbaka från inspirerade medarbetare.

Men vi håller på att ta in den växande insikten om den hungerkatastrof som eskalerar på Afrikas horn. Flera tiotals miljoner medmänniskor kan beröras innan årets slut – siffrorna räknas upp hela tiden – och spädbarn och gamla har redan börjat dö, liksom den livsviktiga boskapen. 350000 barn kan inom kort ha svultit ihjäl. Vi måste se vad som är EFS ansvar i detta. Och vi måste klara att både behålla engagemanget för de flyktingar som kommer till Europa och Sverige, samtidigt som vi inte glömmer de utsatta länder och folk de flyr ifrån som, t.ex. Afrikas horn.

Jag upprepar: Sveriges regering måste hitta andra sätt att finansiera flykingmottagandet än att ta från biståndsbudgeten. Förmodligen behövs samverkan över partigrånserna för att genomföra impopulära åtgärder. Om inte andra borde kristdemokraterna gå i bräschen för sådana uppgörelser från alliansens håll.

Stolt över EFS – Addis Abeba fredag

Svenska ambassaden i Addis Abeba torsdag kväll. 275 medarbetare vandrar in innanför den pampiga ambassadbyggnadens murar. Vi går uppför en gång kantad av levande ljus till den spotbelysta innergården. Julottelikt! Ambassadör Jan Sadek välkomnar var och en till missionsfest med anledning av EFS 150 år i internationell mission. Vi minglar runt tillsammans med en del etiopiska gäster från regering, kyrkor, organisationer och företag och ser EFS snygga nyproducerade roll up-utställning som står ljusbelyst i halvcirkel på ena sidan.

Medabetarkören inleder en timmes program med att leda oss i EFS nationalsång Med Gud och hans vänskap, Evert Taube och En vänlig grönskas rika dräkt. Sverige i Etiopien. Vi fåt lyssna till historien om hur EFS tillsammans med inhemska evangelister arbetade sig in till oromofolket under stora uppoffringar. Gripande vittnesbörd från åldrade framstående personer i kyrkan med anknytning ända bak till en pionjär som Onesimus Nesib. En lysande resumé av historien från Erik Johansson som värmer våra hjärtan.

Ambassadören, liksom en regeringsrepresentant, medlem av Mekane Yesuskyrkan, berättar om vad EFS arbete betytt för landets utveckling och för relationen mellan Sverige och Etiopien. Jag får förmånen att överlämna ett glaskors som tack och delade evangeliet om korset. Om den ende Gud som har sår, som ger oss kraft att hantera vår egen och andras brustna tillvaro och oförtröttligt verka för helande i en sårad värld. Och om det kors vars vertikala bjälke når ända till Guds hjärta och räddar oss till att få vara Guds barn. Och så god mat lampupplyst trädgård under Addis natt med storstadsbruset i bakgrunden.

Det var en mycket speciell och helt unik kväll. Jag kände hur stoltheten över EFS och glädjen över att få vara med i arbetet växte hos mig, ja hos oss alla tror jag. Vi var gripna av erkännandet EFS får och av kraften i evangeliet, både i historien och denna kväll. Ingen av oss kommer att glömma den. Ett stort och varmt tack till vår ambassadör för den generösa och uppmuntrande inbjudan!

Vi är inne på EFS och Salts medarbetardagars tredje dag. Vi har det fantastiskt fint här. Gudstjänster, förbön, lovsång. Etiopisk-europeisk mat, gott kaffe, relativt väl fungerande toaletter, jakt på (ofarliga men) ettriga myggor på natten. Utflykter, intryck, känslor. Tilltal från Gud, utmaning från Mekane Yesus-kyrkans kombination av målmedveten missionsstrategi och starka erfarenheter av en levande Gud, som helar, frälser och upprättar. Om många som kommer till tro, inte så få muslimer, och ungdomar som bara går ut med evangeliet och får se Jesus verka. Och vi förstår hur mycket våra missionärers insatser betyder!

Jag tror inte vi kan överskatta betydelsen av att vi har förlagt medarbetardagarna hit. Det kostar lite mer per person jämfört med att vara i Sverige (ca 1000 kr), men med den uppmuntran, den vision och den stolthet över EFS som växer här ger det mångfaldigt tillbaka i vårt missionsarbete både nationellt och internationellt.

Hellre Robin Hood än sheriffen av Nottingham

Addis Abeba onsdag:

Igår skrev jag under uppropet till finansministern för EFS räkning, som du kanske såg i dagens Dagen (4/11). Jag tvekade inte en sekund. Det vore ett enormt svek om regeringen norpar ytterligare kanske 25 % av det svenska biståndet för flyktingmottagandet. Inte främst ett svek mot givna löften, utan ett svek mot de utsatta, som är lika utlämnade som de människor på flykt som kommer till Sverige. Låt inte de mest utblottade av alla betala vårt flyktingmottagande. Det kan vi som hör till de tre eller fyra procenten rikaste i världen göra.

Jag befinner mig i Etiopien på EFS och Salts medarbetardagar med 273 medarbetare. Historiskt. Den största svenska delegationen till Etiopien genom tiderna sa ambassadör Jan Sadek till oss i sitt tal idag. Jag återkommer till detta fantastiska i en kommande blogg.

I Etiopien hotas kanske 15 miljoner människor i östra delen av svält innan årets slut. I grannlandet Sydsudan, torterat av inbördeskrig och torka behöver fyra miljoner människor bistånd utifrån för att klara sig. Detta hammnar i medieskugga i den stora uppmärksamhet som folkvandringen till Sverige av naturliga skäl får. Men det är inte rättfärdigt att diskutera en nedskärningsplan som ger nio miljoner människor färre tillgång till vatten i ljuset av torkan här i Etiopien.

Därför skrev jag under uppropet tillsamman med ledare för kristna samfund och för biståndorganisationer. Därför tog jag upp dettta i mitt tacktal till ambassadören vid medarbetarkonferensen öppnande nu i eftermiddag. Visst kändes det lite konstigt att göra det i det sammanhanget, men utrikesdepartementet verkar också försöka argumentera mot förslaget att ta från biståndsbudgeten, så därför tog jag chansen. Det måste finnas sätt att med någon form av Robin Hood-skatt på till exempel lyxvaror/dyra kapitalvaror låta den som har det bäst ekonomiskt bidra mest. Att ta från biståndet är mer likt sheriffen av Nottingham.

Följ denna länk till uppropet, och skriv på och skicka till finansdepartementet. Du själv, med arbetskamrater, församlingen, föreningen, bönegruppen, grannar. Alla som vill ha en mer rättvis fördelning kan och bör skriva på, definitivt inte bara kristna bekännare. Detta handlar om allas vår mänskliga värdighet och allas vår känsla för medmänsklighet. Det handlar dessutom om den här regeringens trovärdighet och alla resonabla partiers vilja till samarbete.

Här är en länk till uppropet och hur du skickar in det till finansdepartementet:

http://www.dagen.se/hela-biståndsuppropet-från-kristna-ledarna-1.431979

Se be och ge – men det kan stå dig dyrt!

I lördags fick se, be och ge. Vi sände ett proffsigt och inspirerade entimmesprogram om hur EFS får vara med i Guds mission med exempel både från Sverige och världen. Har du inte sett det så gå till www.efsplay.nu.

Inte minst präglades sändningen av det som sker just nu med de många krigs- och nödhärdarna i Europas närhet och den stora folkvandringen hit. Vi mötte kristna i påskmässa i Erbil i Kurdistan och Myriam, en tioårig tjej, som trots att hon fått utstå så mycket kan få utstråla hopp och glädje. Vi såg hur Klara kyrka försöker hjälpa de som kommer till Stockholm Och jag vet att det är på fler håll som vänner i våra sammanhang öppnar sin kyrka eller sina hem för dem som behöver en fristad.

Jag tror att Gud har ärende till oss i detta. Han prövar både vår tro och vår mänsklighet – han är ju i båda de branscherna, som bekant. Jag anar att Gud vill skaka om oss, göra oss levande, hjälpa oss att se vad som är verkligt väsentligt och göra oss mer beroende av honom, och mindre av våra yttre tryggheter.

Elisabeth Sandlund skriver i Dagen 25 september en stark ledare om hur lätt vi glömmer historien när vi riskerar att försöka avskärma oss mot det som sker. Hon påminner bland annat om hur människor i många av europas länder i modern tid antingen tvingats fly eller tagit emot flyktingar – eller båda delarna. Även svenskar har sökt fristad och framtid i andra länder, inte minst under 1800-talets svältår och fattigdom. Läs gärna den ledaren!

Gud har ärende till oss i det som sker. Hit kommer många kristna från olika kyrkor och ökar inslaget av migrantkyrkor i vårt samhälle. Jag anar att Gud vill ge evangeliet till vårt folk genom att komma med friskt blod till vår kristna kyrka i Sverige. En del av de som kommer kommer att vara de missionärer och entreprenörer som vi behöver för att på nytt räcka evangeliet till Sverige. Det finns tecken på detta. Jag tänker till exempel på Lilla Klara på Mariatorgett i Stockholm. Besök dem en fredagkväll så får ni se!

Se vad Gud gör! Be om att vi ska få vara med både att ta emot välsignelsen i det som sker och i att välsigna dem som behöver vår hjälp. Ge av tid, gåvor och pengar bland annat till det vi i EFS får stå med i. Varför inte titta på Sebege-sändningen om du inte redan gjort det, varför inte tillsammans med några vänner. Men var beredd – det kan stå dig dyrt!