Vi 4000 sjunger, lyssnar, gråter och dansar. Och i varje hjärta pågår tankar och böner om ens eget liv och ens egen tjänst. Världsmissionskonferensen Lausanne lll är samlad i Kapstaden under en veckas tid.
Vi sitter kring bord om sex och sex, i en blandning som är en försmak till himlen i sig. En vietnames, en rwandiska, en swaziländare, en nigerian, en tysk och jag. Det passar mig bra med en överrepresentation av Afrika, även om det hade varit kul med någon spansktalande från Latinamerika också. Vi går igenom Efesierbrevet i eget studium, korta samtal och lysande bibelutläggningar. Så borde vi göra på vår egen årskonferens.
Vi får presentationer från olika världsdelar och olika missionsperspektiv adresseras med videoklipp, intervjuer och kortföredrag. Det är givetvis svårt att hinna gå på djupet, och bredden, men det ger glimtar som påminner om vad Gud gör runt om i vår värld. Bland det starkaste har varit vittnesbörden från en ung flicka från Nordkorea vars far blivit martyr för evangeliet där och som själv vill tillbaka till sitt hemland för att vittna om Jesus. Likaså en f.d. muslimsk kvinna som bodde granne med moskén, som fick möta Jesus och nu arbetar med att plantera husförsamlingar i Indien. Vi får höra om prostituerade som upprättas, HIV-smittade som strålande berättar om de uppgifter Gud för dem in i. I många muslimska länder i 10/40 fönstret kommer det både 100-tals och 1000-tals till tro varje år, allra flest i Iran. Tänk om dörren skulle öppnas för att fritt få dela evangeliet där! De som kommer till tro och döps i farsi-gemenskapen i Stockholm skulle kunna bli redskap!
Utmaningarna duggar tätt. De fattigas situation, de 250 miljonerna kastlösa/dalits i Indien, kallelsen att tänka kyrka på Kristi sätt, dvs. att vi alla på våra arbetsplatser och i våra hem är hans kyrka, inte främst frivilliga och lekmän. Modet att offentligt stå för evangeliets sanning och konsekvenser i vår egen kultur i väst, de tragiskt många exemplen på utstuderad framgångsteologi i Afrika, född ur kombinationen av fattiga ledare och pastorer, fattiga människors sökande efter en framtid och en dålig teologi och okunnighet. De enorma megastädernas folkmassor, utveckling och evangelisation. Att i ett tillfälligt möte får samtala med the National Commander för Frälsningsarmén i England om den ekonomiska och sociala situationen där.
Och idag Efesierbrevet 4-5 om kallelsen till att vandra i kärlek, ljus och Andens kraft, med ödmjukhet, integritet och enkelhet som livsstil. När vi leende passerar varandra eller diskuterar kvinnligt ledarskap vid borden (vi har inte samma uppfattning!) så går vi i en ström av kallelse från Gud att leva som vi lär, att använda våra liv till Guds ära, att ge det bidrag jag kan till det fantastiska som är Kristi kyrka i världen, återlöst genom Jesu död och uppståndelse, i all sin svaghet och spänningar ändå sänd att vara hans närvaro och skillnad där vi lever.