Aska och död rannsakar tanken

Jag går längs havet vid Sundsgårdens folkhögskola vid Öresund och tänker på morgondagens predikan på den gode Herdens söndag. Jag bär med mig glädjen över mötet med EFS varma folk i Sydsverige på helgens fina konferens med mycket missionsiver.

Men jag bär också på två tankar som kommer till mig dessa dagar. I förgår kväll ställde askmolnet till det för även oss när vi skulle flyga hit ner. Vi jagade en hyrbil och fick nog tag på en av de sista och bästa och kanske dyraste, för vi hade inget val. Jag har aldrig kört motorväg med en så fin bil. Vår gamla Volvokombi ligger klart i lä för denna svarta automatväxlade Audi A6 med farthållare. Man ställer in allting och så behöver man bara hålla i ratten i stort sett. Jättelyxigt.

Men bilturen gav också tid att reflektera över det som hänt. Tanken kommer: en ny påminnelse om vår egen litenhet lämnas oss idag när härmed tillkännages att ett vulkanutbrott stoppar flygtrafiken i hela norra Europa. Vi är små människor på planeten Tellus, ett stoftkorn i rymden. Vi är helt beroende av naturen. Och av dess skapare. Det är bara det att sikten är skymd för oss alltför ofta.

Orden vi hör i gudstjänster när det pålyses att ”en ny påminnelse om vår egen förestående bortgång lämnas oss idag när härmed tillkännages att NN har avlidit”, de har alltid gripit tag i mig. Det är hälsosamt att bli påmind så, och om man har en relation till den avlidne också smärtsamt. Jag fick nyss en hälsning från Bibelsällskapets generalsekreterare Krister Andersson att vår ordförande biskop Tony Guldbrandzén har avlidit.

Det känns märkligt att vi sågs för ett fåtal veckor sedan. Och vårt samtal handlade märkligt nog om den korkåpa som syddes åt EFS missionsföreståndare för tjugo år sen och att jag känt mig kluven till att använda den. Då berättar Tony något jag inte hade klart för mig, att den har hans hustru Britt sytt. Plötsligt blir dess värde tydligare. Så vill jag också på detta sätt skicka min önskan om Guds nåd, tröst och närvaro till Britt och familjen.

Och jag har fått ännu en påminnelse om min egen förestående bortgång och hur lite självklart det är att man ska få njuta av sin pension. Det är gott att hålla den Store Herden i handen. Och göra det jag kan för Kristi rike!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *