Det kändes lite märkligt att inse att jag satte en rubrik på senaste bloggen som blev intressantare några veckor senare då Ulf Ekman aviserar sin och Birgittas konvertering till katolska kyrkan. Jag har kommenterat det kort i Dagen och vill utveckla mina tankar något.

Jag har ända sedan jag lärde känna Ulf under studietiden – vi skrev bland annat tillsammans en ifrågasatt tematerminsuppsats på teologen med titeln Jesus helar idag – haft en stor respekt för Ulfs hjärta, missionspatos och kompetens. Det var inte enkelt när sammanhangen där jag hörde hemma och där Ulf också fanns med, SESG och EFS, blev de som tog tag i frågan om den så kallade framgångsteologin. Genom att jag i den vevan for till Tanzania slapp jag dock de mest uppslitande uppgörelserna och därför har de mötena med Ulf Ekman inte präglats särskilt mycket av den laddningen, tvärtom har jag känt stor värme. Det är klart att jag mot den bakgrunden tycker att konverteringen nu är omtumlande, om än inte helt överraskande med tanke på den utveckling som Ulf Ekman har gått igenom.

Jag försöker ta in det Ulf skriver och säger om detta, men även om jag ser kopplingarna mellan Livets ords betoningar och katolsk lära och praxis, så tycker jag att resan blir så pass lång att det inte är helt lätt att förstå den. Livets ord företräder en syn på rättfärdiggörelse genom tro, på förhållandet mellan skrift och tradition och på kyrkan som inte står så långt från EFS. Katolska kyrkan menar ju däremot till exempel att Kristi kropp har en synlig organisatorisk struktur som leds från Rom. Givetvis finns i Livets ords teologi också betydande skillnader i förhållande till EFS. Men steget över till katolska kyrkan är så stort att det språnget måste skapa funderingar hos fler än jag, och inte minst hos de rätt många tusen som satsat sitt liv på att följa Ulf och trosundervisningen.

Samtidigt som jag undrar över vad som händer nu i relation till Livets ord, om de kommer att röra sig i samma riktning som sin grundare, hur det i så fall ska gå till, om Livets ord får en välförtjänt större legitimitet genom det som nu sker; samtidigt känner jag stor respekt för Ulf Ekmans önskan att följa det han uppfattar som Guds vilja. Även om detta sätt att vara så säker på att en sak är Guds vilja är en av de företeelser som jag ibland funnit utmanande, för att inte säga svår, i Livets ords sammanhang. Men jag önskar mycken Guds välsignelse över både Livets Ord och Ekmans och tycker att det ska bli spännande att se vilken roll de kommer att kunna spela i Guds mosaik i framtiden.