Författararkiv: Stefan Holmström

Religionsdialogens verkliga utmaning

Debattens vågor går höga sedan fem präster i Stockholms domkyrkoförsamling med anledning av det stora ekumeniska mötet 1925 igår sagt att kyrkan måste öppna sig mot andra religioner i ärkebiskop Nathan Söderblom anda. För 90 år sedan lyckades han samla kristna ledare från många kyrkor till samtal om kyrkornas ansvar för fred.

Söderblom, liksom uppenbart Stockholmsprästerna, drevs av en djup önskan att kyrkorna skulle bidra till att krig aldrig hände igen. I sin kommentar till artikeln anknyter nuvarande ärkebiskopen till detta och vidgar liksom debattörerna fredsperspektivet från ekumenik mellan kyrkor till religionssamarbete. Och så ser dagens utmaning ut: utan god samexistens mellan de stora världsreligionerna skapas spänningar som splittrar samhällen och nationer. Jag har själv erfarenheter av detta från Tanzania.

Men som dagens ledare i Smålandsposten påpekar så är det knappast möjligt att hävda att Söderblom ville göra andra religioner till parallella frälsningsvägar till Jesus. Och gör vi det så händer det något med bekännelsen till Jesus Kristus. Är han min och alla människors frälsare som gett sitt liv till försoning för ”var och en som tror på honom”? Är han den uppståndne Herren som är segraren över min och alla människors död, allas levande hopp? Eller vem är han? Och det händer något med missionen och med nöden för min systers och min broders eviga väl. Det handlar om hjärtat i den kristna tron.

Och ändå så vänds udden också i detta allra mest mot mig själv. Föder min erfarenhet av Guds oerhörda godhet mot mig i Jesus i sin tur godhet och omsorg om dem jag möter i min vardag. Gospel goodness kan man tala om på engelska. Evangeliets godhet mot min muslimske invandrargranne eller sekulariserade hindugranne, mot dem som jag har svårt att förstå mig på, mot dem som tänker så olika mot vad jag tycker är rimligt, mot dem som komplicerar min vardag på väg in på ICA. Ja, finns det pathos för fred och försoning hos mig? (Jag högaktar människor av olika tro som utan att förtröttas arbetar vidare med ofta till synes fruktlösa ansträngningar för försoning, som t.ex. vännerna på Liv- och fredsinstitutet).

Som väl är är det just mötet med Guds oförtjänta barmhärtighet, evangeliet om Jesus, som allra mest föder och när barmhärtighet mot ”den andre”. Det finns ingen som helst motsättning mellan att vittna för min granne om ljuset, djupet, sötman och höjden i min kristna tro, delta fredsarbete tillsammans med honom och engagera sig för muslimska medmänniskor som flyr krigets fasa. It is all about Jesus. Allt handlar om Jesus.

Det finns mer – sommarhälsning

Jag lufsar i skogen och lyssnar på en underbar predikan om att det finns mer att få ta emot från Gud. Det är väl så självklart som något kan vara, kanske du tänker. Inte för mig. Jo, i teorin. Men plikterna, kraven och tillkortakommandena släcker ner längtan för mig.

Det finns mer att få ta emot från Jesus. Egotrippat? Men hela Guds väsen är vänt också mot mig. Inte bara mot mig, men också mot mig. Det är det Jesus är: Guds hjärta, Guds öga, Guds hand. Guds gåva, Guds flöde, Guds källa, Guds generositet. För mig utgiven.

Jag skäms över att jag har så lite förväntan, över att jag låter synder hindra mig från att ta emot mer från Gud, över att informationsflödena och tingen får fylla utrymmena och skapa tomhet, över att jag försummar mötesplatserna med en Levande. Men skäms inte Stefan, vänd (dig) om!

Det finns mer därför att Du är Du den är. Du vill locka mig in i din ständiga närvaro. Du vill fösa undan spindelväven, riva undan bråten, tömma slaskhinken och fria mig, lätta mig, fylla mig.

Du vill använda mig – under semestern. Det är inte slit, det är förunderligt. När jag vilar verkar Jesus i mig, när jag vilar från mina verk. Det finns mer av Din ledning, av Dina viskningar, av Ditt tilltal, av Dina tecken, av Din närvaro i dina minsta här på jorden.

O, Du källa. O, Du mylla. O, Du eld. O, Du vind. O, Du smekning.

Gud vill komma mig närmre. Det finns mer att lämna, mer att avklädas, mer att utforska, mer att upptäcka, mer att få ge, mer att gråta över, mer att glädjas över. Mer av samtal, möten, berättelser. Det finns mer Liv, mer Ande, mer Nåd, mer Jesus, mer Verklighet. Mer av Din renhet, mer av Din skönhet, mer av Din klarhet, mer av Din ljuvlighet.

Semester av Gud. Semester med Gud. Semester i Gud. Semester för Gud.

Vårt desperata behov av hjälp

Veckan före pingst presenterade Kyrkan tidning analyser av den fortsatta minskningen av gudstjänstbesöken i Svenska kyrkan. Brita Häll betonar i ledaren predikans betydelse med rubriken ”Fokusera på innehåll i stället för på siffror”, en klok uppmaning. Det är endast psalmsången som är viktigare än predikan enligt en fördjupande undersökning. Generellt är också upplevelsen av ”delaktighet” mycket viktigt för enngagemanget.

Samma vecka behandlar Tomas Nygren predikans innehåll i Johannelunds tidskrift Ingång. Han har undersökt predikoutkast i Svensk kyrkotidning (SKT) och intressant nog jämfört dessa med trosbekännelsens lydelse. Hans ingång (!) är dels läromässig, dels begreppsparet lag och evangelium. Han sammanfattar: Sammantaget spelar varken traditionell teologisk dogmatik eller traditionell luthersk teologi någon avgörande roll hos denna dominerande predikotradition i Svenska kyrkan som SKT representerar. Det blir stora luckor i förhållande till trosbekännelsen.

En kyrkobesökare får huvuddelen av sin kristendomsundervisning genom söndagspredikan. Det innebär att det blir svårt att med ett så ”fragmentiserat trosinnehåll” ha en ”sammanhållen livstolkning utifrån kristen troslära”. Med andra ord: man får liten hjälp att vara kristen – och man får inte hjälp att förstå och ta emot evangeliet om Jesus Kristus.

När biskopar och andra kommenterar nedgången, som förstås också berör EFS, så har de så rätt i att innehållet och delaktigheten är det viktigaste och att vi inte behöver vara dystra när vi tror på uppståndelsen. Men jag är övertygad om att kyrkan också behöver ta Nygrens undersökning på allvar och i självrannsakan fråga: behöver vi en innehållsreformation som innebär en återvändande till, inte ett avlägsnande från, vår tros centrum?

Vi firar samtidigt pingst! Guds Andes huvuduppgift är att måla Kristus levande för våra inre ögon och utrusta oss med kraft och gåvor för att kunna följa honom i vardagen. I min församling gick en av gudstjänstdeltagarna fram (= delaktighet) efter gudstjänsten och ledde oss i en enkel bön om att få bli fyllda med Guds Ande. Är det inte där krisen – och källan finns? I förkrosselse över min fattigdom, i bön om att den helige Ande visar mig Jesus och utrustar mig med kraft och nådegåvor att vara hans vittne. Är det inte dit vi predikanter måste återvända: att i djup nöd få be pingstens Ande om att han gör evangeliet om Jesu död och uppståndelse så levande att jag kan få nåd att bära fram ett budskap som håller att leva och dö på?

Låt EFS-kyrkorna bli pilotförsamlingar i Svenska kyrkans nytänkande

Två artiklar i veckans Kyrkans tidning är intressanta. Biskop Fredrik Modeus intervjuas med anledning av sin avhandling om fyra typer av gudstjänstgemenskap. I den tillfälliga gemenskapen går man till gudstjänst och går sedan därifrån. Man är där som individ, ensam tillsammans med andra. Den ”lediga gudstjänstgemenskapen” har något mer av varaktig gemenskap men som inte byggs långsiktigt. Den tredje typen renodlar en bestående gemenskap där man umgås med varandra. Många ser den som en god gemenskap medan andra ser den som för tät och utestängande. Den fjärde beskrivs som sluten, med en starkt förpliktande varaktig gemenskap som hamnar i ett vi och dom-tänkande.

Modeus vill se en kombination av öppenhet och varaktighet där relationerna är viktiga. Här finns en viktig insikt: ett renodlat folkkyrkotänkande bygger inte församlingsgemenskap och tar därför död på kyrkan. Det är en ödesfråga för Svenska kyrkans framtid. Jag ber om att biskop Modeus tankar ska få stort inflytande. Här finns också ett tilltal till EFS. Vi lever ibland i gränslandet mellan typ tre och fyra och får inte hamna i fyran och bli slutna. Det är därför vi jobbar med lokal missionsutveckling och nya sätt att vara kyrka, för att de som inte kommer till kyrkan ska få chans att få börja lära känna Jesus. De är ju en enorm majoritet, även om vi tar med de relativt många som kommer till förrättningar – som ju är typ ett-gudstjänster.

Sen är det också så att församling byggs med fler byggstenar är gudstjänster. De små grupperna, det gemensamma arbetet för olika grupper av människor och trons liv i vardagen är nödvändiga delar. Och där kan det som kan tyckas vara en sluten gemenskap, ibland överraskande nog vara mer öppen mot omvärlden än vad man först tror. Varken EFS eller (frikyrko-) samfundens gudstjänst låter sig särskilt lätt definieras som en typ fyra-gemenskap – eller sektgemenskap.

I det sista kapitlet föreslår Fredrik Modeus ett dubbelt kyrkotillhörighetsbegrepp: dels en kyrkotillhörighet som grundar sig på dopet, och dels en som handlar om tillhörighet till en gudstjänstfirande församling. Och den senare måste man kunna välja! Det är sprängstoff.

Kyrkoherde Henrik Roos tar i en debattartikel ett steg längre. Han uppmanar Svenska kyrkan att på allvar pröva icke territoriella församlingar utifrån exempel i Norge och Danmark. Liksom Modeus pekar han på behovet av att få välja. Jag tänker att Svenska kyrkan faktiskt redan har pilotexempel på detta: EFS-kyrkorna som fungerar som gudstjänstfirande församlingar! Det skulle vara möjligt för Svenska kyrkan att ge dessa status som icke-territoriella församlingar.

Det skulle förstås förutsätta en självrannsakan och bearbetning hos oss i EFS också. Här finns en hel del frågor att lösa, men varken EFS eller Svenska kyrkan har råd att vara njugga i dagens missionssverige! Tänk om Hammarbykyrkan skulle kunna få vara det de vill vara – en utgåva av Svenska kyrkan i Skarpnäcks församling. Vilket helande och vilken möjlighet för evangeliet!

Tankar om en armenisk minnesgudstjänst

Tyvärr kunde jag inte delta i den ekumeniska minnesgudstjänsten av folkmordet i Armenien i Storkyrkan fredags. Genom Sveriges kristna råd får jag kontakt med armeniska kristna i Sverige och det hade känts fint att få vara med. Men jag reflekterar, märker jag.

Alldeles oavsett vilka spänningar som orsakar folkmord så är det fruktansvärt tragiskt, och påminner oss om hur fel vi människor kan hamna. Om det kan vara svårt att tro på Gud när sådant händer, så är det desto lättare att tro på läran om människans syndighet och behovet av en frälsare för oss alla. Samtidigt verkar händelsen inte göra det svårare för armeniska kristna att tro. Snarare verkar det bli något som stärker deras identitet. Och det blir kluvet för mig.

Å ena sidan så är det ju så, även om vi idag ofta tappar det perspektivet, att vår historia formar oss. Berättelser från då blir en del av vår identitet nu. Och vi har alla behov av att tillhöra ett sammanhang, en gemensam berättelse. Det är också viktigt att minnas det djävulusiska som hänt för att det om möjligt ska förhindra att det sker igen. På så sätt är det naturligt att minnet av folkmordet förs vidare från generation till generation. Det är heller inte så konstigt när man fortfarande har anhöriga som man minns.

Å andra sidan funderar jag på vad som händer med ett barn om avståndstagande och i värsta fall hat till andra tidigt byggs in. Hur kommer det att prägla världsbilden, synen på i detta fall det turkiska folket, och på Islam? Hur byggs försoning och förlåtelse in? Vad är en kristens och en kristen kyrkas kallelse?

Jag som lever i den långa fredens och det relativt fridsamma Sverige kan inte föreskriva hur mina syskon ska göra. Men ändå, tänk om det hade kunnat skapas en sannings- och försoningskommission medan tid var. Hur hade minnesgudstjänsten då sett ut? Eller vad hade vi firat gudstjänst till minne av?

Allra viktigast är förstås reflektionen tillbaka, över mig själv. Vilken bild av andra förmedlar jag till de som står mig nära, i familjen, i jobbet, i EFS, i Svenska kyrkan? Hur mycket sörjer jag människans trasighet, det onda vi gör varann och min egen bortvändhet från liv och försoning?

Ungdomar som mår pyton i påsktider

Jag lyssnade nyss på tankar för dagen i P1. Lisbeth Gustafsson berättade om ett samtal vid ett fikabord kring frågan om varför vi egentligen firar påsk. Hon förde ett viktigt resonemang utifrån FN:s deklaration om rätten till existentiell hälsa. När alltfler ungdomar drabbas av livsleda och depression så kan det ofta bero på att man saknar en livstolkande berättelse och meningssammanhang, men också någon att prata med om sin brottning och sina funderingar. Hon säger att den kristna påskberättelsen handlar om hur livet kan vända, som om våren, när naket och kallt blir varmt och blommande på nytt.

Det är sant. Det är verkligen tragiskt att alltfler lever utan ett stort meningssammanhang som sätter in livet i ett större perspektiv och ger hopp för framtiden. En kristen har inte monopol på hoppingivande berättelser. Om andra stora berättelser, metaberättelser, kan ge någon nytt livsmod och livsperspektiv är det något verkligt gott.

Vi har alla, och inte minst vi som fått en kristen tro, en kallelse att vara samtalspartners om livet. Att öppna sitt hem för barnens kompisar, att be aftonbön därhemma, att föra samtal över generationsgränserna, att vara ledare i en ungdomsgrupp, scoutgrupp eller fritidsaktivitet eller att vara lärare på högstadiet kan betyda att några till får med sig existentiell överlevnadsutrustning ut i livets vildmark.

Men så är det det här med varför vi firar påsk. Berättelsen om Jesus handlar om något ännu mer grundläggande än att ge oss en hoppfull berättelse. Det handlar om vår frälsning. Evangeliet är långt mer än en berättelse om hopp och trygghet i livet trots allt. Jesu död och uppståndelse sker för att ge oss tillträde till Gud och det eviga livet. Genom sin död för vår skull reparerar Jesus vägen till Gud. Genom Jesu uppståndelse öppnar Gud porten till livet bortom döden. Berättar vi den berättelsen? Om ett hopp grundat i historiska händelser. Om en Gud som blev människa och gick igenom hela vår livskris för att förena oss med sig. Om möjligheten att inte endast ha en lyssnande medmänniska eller terapeut som samtalspartner när hopp och mening saknas. Utan också en räddare och segrare som lever och finns hos mig, ja i mig, till tröst, till hopp, till salighet och evigt liv. Glad påsk från djupet av Guds hjärta, från den korsfäste och uppståndne Jesus Kristus! Glad påsk!

Låt det inte sluta skava

Somliga är benådade talare. Tomas Sjödin inte minst. Hans tankar för dagen i morse handlade om hämtandet av en bortskänkt soffa och avgrunden mellan oss som inte har plats för alla våra grejor och dem som inte har något hem att ställa en soffa i. Tomas ber i sin morgonbön att detta faktum aldrig ska sluta skava.

Jag har tänkt på liknande sätt allt sedan jag flyttade hem från Tanzania 1991 och senast i mötet med en av våra romer utanför ICA igår. Herre, låt mig inte avtrubbas (det är stor risk). Låt mig inte sluta tycka det är jobbigt att välja mellan alla 38 pastasorterna. Men inte för att jag tycker det är så svårt att välja, utan för att jag personligen känner människor, kristna syskon de flesta, som inte har råd att köpa makaroner i den lokala affär som möjligen har en sort i hyllan. Låt mig inte glömma att varje gång, varje måltid, tacka för att jag har god mat att äta och inte en enda gång har behövt tänka på om jag har något att äta nästa måltid.

Jag ber om några fler saker också. Att jag inte ska skymma evangeliet om min Frälsare och Herre Jesu Kristi försoningsdöd och uppståndelse genom mina ställningstaganden och göranden. Att mina blinda fläckar inte ska drabba någon mer än nödvändigt. Att jag ska få hjälp att se och hantera mina fördomar. Att jag ska vara villig att förändras även om det finns mycket hjulspår i min ålder. Att jag ska våga möta mig själv och andra i ljuset av Guds nåd.

Så blev bistånd viktigare än omvändelse

En avhandling av Gustaf Björck, refererad i förra veckans Kyrkans tidning, väcker mitt intresse. Jag vill kommentera den ur EFS-prespektiv Enligt Björck flyttade SKM fokus från omvändelse till praktiskt bistånd/diakoni fram mot millenieskiftet. Förkunnelse av evangeliet och omvändelse fanns fortfarande med som en målsättning, men minskade i betydelse. Förändringen skedde både bland missionärer och i ledningen. Missionärer med gammalkyrklig bakgrund och från Bibeltrogna vänner betonade omvändelse först, medan högkyrkliga värderade diakoni och mänskliga rättigheter lika högt. EFS nämns inte i referatet, men skulle hamna någonstans mitt emellan dessa. Björck menar att de högkyrkliga skulle kunna acceptera hela SKM:s förändring om SKM samtidigt hade behållit evangelisationstanken. Det tror jag gäller EFS också, förutsatt att man inte per definition menar att religionsdialog inte går att förena med evangelisation.

EFS har alltid haft diakoni som en självklar del av missionsarbetet, men hållit evangelisationen högt. Under 90- och 00-talet, då vi var inbäddade i Svenska kyrkans internationella arbete, fanns EFS betoning av evangelisation i ett bredare spektrum av missionstänkande, något jag såg som positivt. Vi förmår inte själva ha hela den bredden med begränsade resurser och utan SIDA-medel, även om vi har en helhetssyn på mission.

Björck visar att det fanns ett taktiskt drag i insamlingsarbetet. Man tonade ned evangelisationssidan för att passa givare i Lutherhjälpens anda. Jag sörjer över att taktiken att samla in pengar enligt Björck styrde så mycket. (Det är f.ö. en risk som vi alltid lever med). Det har ofta sagts att det endast var en kommunikativ strategi men Björck visar att det var mer än så. Det handlade också om en förändrad missionssyn, vilket har varit min bedömning hela tiden. Och där sörjer jag verkligen att Svenska kyrkans mission tappat så mycket evangelisationsfokus och sin kallelse att presentera Jesus som Frälsare för människor av annan tro, oavsett vilken. Ändå var det inte det som var den avgörande faktorn när EFS hämtade hem ledningen av sitt internationella missionsarbete. Det var snarare att EFS mission som identitet inte längre självklart rymdes i kyrkans nya sätt att tänka kommunikativt och strategiskt. SKM, EFS och Lutherhjälpen skulle bli ”Hela världen” och detta nya blev det omöjligt för EFS att låta sig gå upp i.

Mission är för mig en helhet av evangelisation med församlingsplantering, religionsdialog och internationell diakoni med rättvisefrågor, Vi kan ha lite olika definition av rättigheter och dialog men de hör till missionen. Utifrån Guds ord motiveras både evangelisation och diakoni av Jesu utgivande kärlek. Både räddning ur ovärdiga mänskliga villkor och räddning till evigt liv springer ur Guds eget hjärta. Han ser både till de fattiga och de förlorade. Men utan evighetsperspektiv och kallelse till omvändelse och tro på Kristus har vi inte längre fullödig kristen mission. Därför vill EFS vinna nya människor för Kristus och hålla fast vid sin bibliska kallelse att placera evangelisation och personlig tro centralt i sin mission. Här har EFS ett viktigt bidrag i Svenska kyrkan.

För Gud och för mänskligheten: sebege

Imorgon startar Sebege-insamlingen till förmån för förföljda kristna och andra.
Ja, startar, den har redan startat. Gåvor har redan börjat strömma in. Jag förstår det, för detta berör oss djupt som kristna syskon och vänner till mänskligheten. Det passar bra att insamlingen kommer igång så att vi inte riskerar att glömma det långt utdragna lidande som människor lider.

Flyktingströmmarna verkar inte sina. Och även om en del är i fystisk säkerhet så väntar en vinter med svåra umbäranden i form av köld, matbrist och sjukdomar, själsligt lidande i form av sorg över saknade familjemedlemmar och vänner, parat med omöjlig hemlängtan och andligt lidande med avsaknad av kyrkor och biblar, ledare och ordnade förhållanden för gudstjänster. Det är outhärligt att tänka på barnen och de gamla, på unga änkor, uppgivna familjefäder och förtvivlade mammor.

Men vi behöver inte bara tänka på och se dem. Vi kan be och vi kan ge. Är det inte dags att ge av hjärtat, av medlidande, av solidaritet, av givmildhet, av Kristi kärlek, på Guds kalllelse och Andens maning!!

Gå in på efs.nu och se videoklippen. Ta dig den tiden! Låt dig beröras och hjälp till så att ni gör någon eller några av de följande söndagarna till insamlingshögtider för Kristi lidande kropp och för medmänniskor i svår nöd.

Nu är vår tid, vår möjlighet, vår sorg över människan och vår glädje över att kunna betyda något för det goda, för Gud och för mänskligheten.

Nu startar Svenska kyrkans utbildningsinstitut

Igår var jag med på högtidig invigning av Svenska kyrkans nya utbildningsinstitutet i gamla Fjellstedska skolans lokaler vid Fyrisån. Tal av ärkebiskop, generalsekreterare och kyrkostyrelsens vice ordförande Wanja Lundby-Wedin (ÄB är ordförande). Lokalerna är verkligen smakfullt och smart renoverade. Förhoppningsvis har det funnits en sparsamhet även i detta, något som man betonat i sammanförandet av präst, diakon, pedagog och musikerutbildningar. Integrationen av utbildningarna är institutets vision, symboliserad av vackra tygstycken i fyra färger som ärkebiskopen knöt samman. Tros att jag inte tror man ska ha en övertro på det nya greppet, så hoppas jag att det kommer att gynna samarbetet i församlingar framöver. Jag önskar UI lycka till. Vi ber gärna för en god start och en god utveckling!

I predikan i domkyrkan och i tal vid invigningen betonades vikten av mångfald. Det är klart att det kändes en aning kluvet att höra detta stående i minglet tillsammans med företrädare för Johannelund, Bräcke och Ersta-Sköndal diakoni. Jag uppfattar att alla tre sammanhangen inte gnisslar tänder över de indragna utbildningsuppdragen (Inte vid invigningen i alla fall!) utan snarare biter ihop och försöker hitta nya möjligheter för sina kompetenser. Jag är full av beundran för inställningen hos vår rektor Tomas Nygren!

Jag hoppas att talet om mångfald är allvarligt menad. Nog hade mångfalden tjänat på att Johannelund fått fortsätta med den integrerade (!) prästutbildningen för Svenska kyrkan och i den egenskapen varit med i dialog kring församlingsstrategi, rustandet av ideella och predikans innehåll och ärende. Förhoppningsvis kan en del dynamik ändå bli av. Den verkliga mångfalden kommer att avgöras av hur lärarbesättningen ser ut, bredden i kursinnehållet, av professionalitet i pedagogik och tolerans i samtalsklimat, men också av signaler från kyrkans ledning framåt.

Den stora frågan som invigningen påminner om är dock hur de fyra ämbetena präst, diakon, pedagog och musiker kan svara mot den stora missionsutmaningen vi står inför. Blir det tillräckligt missionsdrivet? Kommer mångfalden och spetsen i alla de gåvor Paulus nämner i Efesierbrevet 5 vara viktiga i Svenska kyrkans tänkande framåt: aposteln (missionären), profeten, evangelisten, herden och läraren? Ja, alla Andens nådegåvor i Nya testamentet förstås, kopplade till människors naturliga gåvor. Ska vi kunna svara upp mot missionsutmaningen i Sverige, så är detta en viktig fråga, inte bara för Svenska kyrkan, utan ännu mer för EFS som väckelse- och missionsrörelse i kyrkan. EFS – Evangelium För Sverige!