Författararkiv: Stefan Holmström

För Gud och för mänskligheten: sebege

Imorgon startar Sebege-insamlingen till förmån för förföljda kristna och andra.
Ja, startar, den har redan startat. Gåvor har redan börjat strömma in. Jag förstår det, för detta berör oss djupt som kristna syskon och vänner till mänskligheten. Det passar bra att insamlingen kommer igång så att vi inte riskerar att glömma det långt utdragna lidande som människor lider.

Flyktingströmmarna verkar inte sina. Och även om en del är i fystisk säkerhet så väntar en vinter med svåra umbäranden i form av köld, matbrist och sjukdomar, själsligt lidande i form av sorg över saknade familjemedlemmar och vänner, parat med omöjlig hemlängtan och andligt lidande med avsaknad av kyrkor och biblar, ledare och ordnade förhållanden för gudstjänster. Det är outhärligt att tänka på barnen och de gamla, på unga änkor, uppgivna familjefäder och förtvivlade mammor.

Men vi behöver inte bara tänka på och se dem. Vi kan be och vi kan ge. Är det inte dags att ge av hjärtat, av medlidande, av solidaritet, av givmildhet, av Kristi kärlek, på Guds kalllelse och Andens maning!!

Gå in på efs.nu och se videoklippen. Ta dig den tiden! Låt dig beröras och hjälp till så att ni gör någon eller några av de följande söndagarna till insamlingshögtider för Kristi lidande kropp och för medmänniskor i svår nöd.

Nu är vår tid, vår möjlighet, vår sorg över människan och vår glädje över att kunna betyda något för det goda, för Gud och för mänskligheten.

Nu startar Svenska kyrkans utbildningsinstitut

Igår var jag med på högtidig invigning av Svenska kyrkans nya utbildningsinstitutet i gamla Fjellstedska skolans lokaler vid Fyrisån. Tal av ärkebiskop, generalsekreterare och kyrkostyrelsens vice ordförande Wanja Lundby-Wedin (ÄB är ordförande). Lokalerna är verkligen smakfullt och smart renoverade. Förhoppningsvis har det funnits en sparsamhet även i detta, något som man betonat i sammanförandet av präst, diakon, pedagog och musikerutbildningar. Integrationen av utbildningarna är institutets vision, symboliserad av vackra tygstycken i fyra färger som ärkebiskopen knöt samman. Tros att jag inte tror man ska ha en övertro på det nya greppet, så hoppas jag att det kommer att gynna samarbetet i församlingar framöver. Jag önskar UI lycka till. Vi ber gärna för en god start och en god utveckling!

I predikan i domkyrkan och i tal vid invigningen betonades vikten av mångfald. Det är klart att det kändes en aning kluvet att höra detta stående i minglet tillsammans med företrädare för Johannelund, Bräcke och Ersta-Sköndal diakoni. Jag uppfattar att alla tre sammanhangen inte gnisslar tänder över de indragna utbildningsuppdragen (Inte vid invigningen i alla fall!) utan snarare biter ihop och försöker hitta nya möjligheter för sina kompetenser. Jag är full av beundran för inställningen hos vår rektor Tomas Nygren!

Jag hoppas att talet om mångfald är allvarligt menad. Nog hade mångfalden tjänat på att Johannelund fått fortsätta med den integrerade (!) prästutbildningen för Svenska kyrkan och i den egenskapen varit med i dialog kring församlingsstrategi, rustandet av ideella och predikans innehåll och ärende. Förhoppningsvis kan en del dynamik ändå bli av. Den verkliga mångfalden kommer att avgöras av hur lärarbesättningen ser ut, bredden i kursinnehållet, av professionalitet i pedagogik och tolerans i samtalsklimat, men också av signaler från kyrkans ledning framåt.

Den stora frågan som invigningen påminner om är dock hur de fyra ämbetena präst, diakon, pedagog och musiker kan svara mot den stora missionsutmaningen vi står inför. Blir det tillräckligt missionsdrivet? Kommer mångfalden och spetsen i alla de gåvor Paulus nämner i Efesierbrevet 5 vara viktiga i Svenska kyrkans tänkande framåt: aposteln (missionären), profeten, evangelisten, herden och läraren? Ja, alla Andens nådegåvor i Nya testamentet förstås, kopplade till människors naturliga gåvor. Ska vi kunna svara upp mot missionsutmaningen i Sverige, så är detta en viktig fråga, inte bara för Svenska kyrkan, utan ännu mer för EFS som väckelse- och missionsrörelse i kyrkan. EFS – Evangelium För Sverige!

Fia med knuff eller RFSU och nåden

På förmiddagsfikat här på kansliet hamnade jag i ett samtal om ett RFSU-besök i en 14-åring tjejs klass häromdagen. RFSU fick, som vanligt, utan vuxna vittnen (läs läraren) fritt framföra sitt budskap och sex-utbildning. Argumentet för denna frizon är att ungdomarna ska våga ställa sina frågor. Budskapet var att det är okej att ha sex med vem som helst bara båda tycker om det. Sex och kärlek hör inte ihop.

Var det någon som ställde några frågor? Nej, hela framförandet var ”så pinsamt”. Men 14-åringen hade frimodigt sagt ”jag håller inte med om att sex och kärlek inte hör ihop. Det är inte fia med knuff det handlar om” och efteråt ställt den retoriska frågan ”är det nån som har frågat oss vad vi tycker?”

Repliken ”det är inte fia med knuff” är nästan en så kallad ”one-liner”. Den tog tag i mig.

Det är märkligt att skolan accepterar att läraren inte får vara med. Det är märkligt att RFSU får den rätten som ingen annan får. Jämför t.ex. med när någon besöker klassen för att berätta om kristen tro. Det är bara en naiv och försnävad syn på sexualitet som kan hävda att det är motiverat med en sådan skillnad mellan sex och tro. Jag har svårt att tro att RFSU får samma möjlighet i skolor med många elever med muslimsk hemmiljö. Det skulle aldrig föräldrarna gå med på. Är vi för flata?

För det är inte fia med knuff det här. RFSU:s sätt att se på sex underminerar det goda samhället. När sex frikopplas från kärlek och hållbara relationer riskerar det just att bli fia med knuff – den svagare knuffas ur leken, får en devalverad syn på sex och ingen hjälp med sin ofta viktigaste fråga, den om hur man får en relation att hålla.

Men fikat avslutades också med andakt med läsning ur Från hjärta till hjärta (Cordia). Och idag fick vi höra en av de bästa i hela boken, denna dag skriven av Susanne Rikner. Jag citerar:

”’Du duger!’ Jag har hört orden användas om nåden. Att nåd skulle betyda, att jag duger som jag är. Jag tycker det är en dålig förklaring, som lämnar mig utan hjälp. Det är som att sänka ribban för höjdhopparen och säga: ”Titta, du klarade det! Du duger!” Är det någon som tror han blir glad? Jag vill inte att Gud ska sänka ribban genom att säga: ”Du ska älska din nästa så gott du kan.” Det jag behöver är en utväg, när jag faktiskt inte lyckas med det. Det är den utvägen Paulus talar om (i Romarbrevet 8:33f): Gud frikänner, inte för att jag är oskyldig, utan för att Kristus är den som har dött. Mänsklighetens skuld får Gud att bestämma sig för att dö.

Så djupt går skulden, så mycket gör Gud för att lösa den. Nåd handlar om kärlek för intet, där absolut ingenting får stå i vägen. Guds kärlek låter sig inte ens hejdas av döden. Det duger inte att säga att allt är bra som det är. Hur skulle det kunna räcka i en värld så full av hat och ondska som vår? I ett liv som är sa ofullkomligt som mitt?

Det enda som duger, är Guds nåd.” Slut citat.

Denna befriande syn förhållandet mellan kravet och nåden är hjärtat i EFS andliga arv. Vi kallar det för lag och evangelium i evangelisk-luthersk teologi. Vi behöver både utmaningen att leva riktigt och helt och vi behöver det evangelium och den tro som det går att leva och dö på i praktiken. Inte minst på sexualitetens område behöver vi budskapet om att inte ge upp idealet och samtidigt ha nådens frisägande när vi inte vi inte lyckas. För på det området har de allra flesta av oss blivit knuffade och inte kunnat hålla oss kvar på spelplanen. O, sanna och ljuvliga rum av kamp och frihet. ”… vi såg hans härlighet… och han var fylld av nåd och sanning” (Johannes evangelium 1:14)

London utmanar EFS

EFS ledningsgrupp har varit på tre dagars Londonbesök. Dels besök i nyplanterade församlingar, dels på allkristen ledarkonferens. Jag har gett glimtar på EFS facebooksida. Här vill jag ge några sammanfattande reflektioner.

Varje möte med den nyskapande delen eller sidan av Church of England ger fördjupad förståelse för den radikala missionsdynamik man laborerar med. Biskopen sänder en präst och 40 personer för att plantera en ny gudsjänstfirande församling i Acton, ett av Londons och Englands fattigaste och mest multietniska och multireligiösa områden med 80000 invånare. Eftersom den gamla församlingskyrkan är fallfärdig flyttar man in i en nedlagd brandstation 50 meter från en annan ”ordinarie” anglikansk kyrka. Arbetet präglas av bön och lyssnande efter Guds ledning, otraditionella ”moderna” möten, snarare än klassiska gudtjänster, med sång av lovsångskaraktär. Gudstjänsrummet är mest likt ett café. Fokus är ”var och en en radikal lärjunge och missionär”. Man uppmuntrar till nya missionsinitiativ, att samlas på pubar och i hem för att vara med dem som aldrig skulle komma till brandkyrkan! En femtedel av en gemenskap på ca 150 personer satsar på detta sätt. Ocks omogna kristna ges tidigt ansvar, under överinseende, för att växa i sin tro och sin nyckelroll som bryggor till de helt okyrliga. Målet är inte att få dem till kyran! Man tar inte upp kollket i vanlig mening med har en undervisningshelg om året om givande. Mycket är ”risky living”. Mark Aldridge som är pastor (avlönad av Church of England) har fått släppa mycket kontroll och få förlita sig på Guds omsorg, lednng, vägar och utvägar.

Församlingen som själv är ett ”barn” har också en barnbarn som leds av Mark Bishop, en yngre kollega till Aldridge som är hans mentor. Han har ett team på bara sju personer som utgör embryo till en ny missionsförsamling bland de mest svårnådda i södra delen av Actonområdet. Det bygger mödosamt relationer till droghandlare och invandrare. Nu, efter två år, börjar man se öppningar och har just börjat samlas till ”simple church”, enkel kyrka i sitt hem med några till utöver de sju urspunliga. Gudstjänstformen: några enkla sånger, delande och tack för ”veckans bästa” och delande och bön kring ”veckans värsta”. Och så ett enkelt bibelsamtal: Vad står det? Hur berör det mitt liv? Vad skulle jag konkret kunna tillämpa i mitt liv?

Först och främst blir jag utmanad kring i min egen överlåtelse och kring min egen församling och vår bibel- och bönegrupp. Hur ser vår kallelse ut egentligen? Men jag utmanas också i mitt tänkande kring EFS som rörelse. Hur kan vi bli mer av det vis säger att vi är – en missionrörelse? Hur inspirerar vi till och legitimerar 100 eller 1000 nya Gudsfolksinitiativ för mission i vårt eget land? (Vi ber Gud om att ge oss 70 nya kallelser eller missionsidéer under årskonferensen i slutet av månaden som ett led i detta!! Risky living!). Och fungerar EFS modell med anslutna föreningar och grupper i en framväxande ny missionskallelse? Hur olydiga mot Svenska kyrkans strukturer måste vi vara för att följa Guds kallelse?

Och så två tankar från ledarkonferense LC 14 som jag skrivit om på Facebook. Vad skapar inte vittnesbördet om vad Jesus gjort i en människas liv! Hopp, lust, tröst, tro, iver.

Och hur självklart hänger inte evangelisation och diakoni ihop. Det tycks inte vara något problem av Karlskogatyp (se Dagen idag 9/5). Jo, det är klart att rågångarna måste hållas klara när kommunen stöder en verksamhet. Men samtidigt är det självklart att Jesusinspirerad diakoni ”riskerar” att göra människor nyfikna på Jesus. ”Evangelisation av nationen, förvandling av samhället” är Holy Trinity Bromptons vision. Är det inte också EFS vision?!

Glad påsk! Fira stort!

En glad påsk!

Vårljuset lyser över Uppsala också. Vi går mot den helg som har förändrat alla våra villkor. Korset och den tomma graven. Skammen som förföljer oss och skulden som plågar oss har Jesus burit med oss och för oss. Dyrbare Frälsare, hjälp oss att tro, gör oss fria och frimodiga, så vi slipper vara så inkrökta i oss själva och kan leva och älska mer fullt ut!

Det har varit många dödsfall och sjukdomsfall i vår närhet den sista veckan. Dödens mörker och tanken på min egen grav kan skicka ilningar av olust och fruktan in i min själ. Men även Jesus har delat en gravs hotfulla verklighet och även där blev det ljust som överallt annars dit han kom. Tack starke Herre, för att din grav gör våra gravar heliga och hoppfulla. Vi begravs med dig, så säger vår tro. Vi lever med dig, så säger vårt kristna hopp.

Och han lever med oss! Den Korsfäste och Uppståndne är nu Den Levande. Jag får ropa på honom när det är kris, be honom om hjälp, tacka honom det jag får, viska hans namn i tacksamhet och tillbedjan.

Ser du inte hur ditt liv är omgärdat av ljus? Både det förflutna, nuet och framtiden är genomlyst genom tron på Jesus Kristus. Glad Påsk!

Så fira stort i påsk!

Man skulle kanske bli katolik!?

Ibland blir jag glad över katolska kyrkan. Det kan kännas lite lockande att ansluta sig ibland, men inget som jag seriöst överväger. I varje fall stiger min glädje när jag läser i och om Evangeli Gaudium, glädjen över evangeliet, påve Fransciskus skrift om evangelisation!

Tre saker gläder. Först språket. Fransciskus skriver i jagform på ett enkelt språk, tillgängligt för alla, ”marinerat med bibelcitat, med start i missionsbefallningen i Matteus 28” för att citera Håkan Arenius i Dagen. Han vill komma bort från krångliga läroformuleringar. Det är både modigt, kommunikativt, uppmuntrande och nödvändigt. Tänk om jag själv, EFS och inte minst min egen kyrka kunde tala så begripligt och tydligt på ett varmt och trosstärkande sätt om att dela de goda nyheterna om Jesus.

Det andra är innehållet: Utgångspunkten är att det inte finns någon evangelisation utan proklamationen: ”Jesus är Herre”. Han behandlar frälsningsvisshet, att alla måste räddas, att vi alla är kallade att evangelisera: Det är en ”glad respons på Guds kärlek” och ska få präglas av glädjen över Jesus, inte tvång. Uppdraget gäller både ljumma kristna och de som inte hört evangeliet. Precis så tänkte EFS pionjärer och så tänker jag. Och vi får ha en tillit till att den helige Ande verkar, säger han. Till syvende och sist får vi så ut Ordet och lita på att Gud låter det gro. Evangeliskt!

Det tredje är konsekvenserna av evangeliet. Dels att jag, om jag deltar i glädjen att få berätta om Jesus, själv behöver leva i omvändelse. Kallelsen riktar sig alltid till mig själv också, ut ur mina begränsningar och min bekvämlighet. Rannsakande! Det andra är den sociala sidan av budskapet. ”Vi kan inte sitta i avbytarbåset när kampen för rättvisa pågår” summerar Håkan Arenius detta. Det finne en skön självklarhet i dubbelheten av att tydligt tala om frälsningen genom Jesus samtidigt som kampen för rätt och gottt är självklar. Jag känner igen det från arbetet med nya sätt att vara kyrka i England och i Cape Town deklarationen om mission. Är det självklart för oss i EFS?

Det är intressant att jämföra missionsdokument. Evangeli Gaudium ligger positivt närmre det evangelikala Cape Town än Kyrkornas världsråds senaste missionsdokument, trots att det senare har goda förtjänster. Som sagt: man skulle kanske bli katolik. Fast det var ju det här med omvägen genom Maria. Men glädje över Jesus och evangeliet, det hade hon!

Vad har du på gång, Gud? Inlägg i Dagen inför 2014

Vad har du på gång, Gud?

Låt oss se verkligheten i vitögat; det är allvar. Den svenska kristenheten är i kris med många nedlagda församlingar och på många håll minskat antal kyrkobesök. Visserligen försvinner inte religion och andlighet i första taget. Vi ser en och annan kändis träda fram som troende eller personligt kristen, möjligen pågår en påkristning under ytan. Men vi kan inte trösta oss så mycket med det så länge vi tappar kristna gemenskaper som skulle vara härdar och fyrbåkar för frusna och vilsna människor, speciellt inte i tider då bibelanvändningen minskar katastrofalt. Det senare är allvarligare än minskningen av antalet församlingar, men sakerna hänger förstås ihop. Inte i tider när den kristna trons historiska fundament löses upp i postmoderna tankekonstruktioner.

Hur kan vi förhålla oss till det fria fallet? Vad är viktigt att göra – och lyfta fram?! Tillsammans med Jesus Kristus är det alltid för tidigt att bli missmodig.

Låt oss vara djupt förankrad i en teologi som hanterar både lidande och glädje, både styrka och svaghet, både framgång och motgång, både segrar och nederlag. För den korsfäste och uppståndnes skull kan vi vara glada och frimodiga oavsett omständigheter både inom och utom oss. Den mest kraftfulla kommentaren till detta är förföljda trossyskons uthålliga vittnesbörd under svåra lidanden och förföljelser. De som ger sitt liv för Verkligheten själv, för Frälsaren och Herren som gett sitt liv för dem.

Låt oss hålla samman, kring den levande och närvarande Kristus och hans Ord. Låt oss hålla ihop så långt det är möjligt, både ledare och Guds folk, låt oss samlas till bön, nätverka, uppmuntra varandra, dela färska Jesusberättelser med varandra, gråta över de som löper risk att gå förlorade och glädja oss över var och en som bärs hem på Jesus starka skuldror. Min egen majoritetskyrka, våra biskopar, kyrkoherdar och präster, liksom jag själv, har här både möjligheter och ansvar.

Låt oss söka Gud och hans tilltal, både i våra egna sammanhang och över samfundsgränser, i ledningsgrupper och styrelser, i kyrkor och hem. Med det menar jag att avsätta tid för att i bön lyssna till tankar och bilder som Herren vill ge, dela dem och reflektera över hur han vill styrka och leda oss. Vad har du på gång, Gud?

Låt oss vara frimodiga med centrum i tron. Låt oss frimodigt bekänna att Jesus från Nasaret är Guds inkarnerade son, att han försonat oss med Gud på korset, att han lever och verkar idag, att han ska komma tillbaka för att döma levande och döda, att han har historien i sin hand och ska ordna slutförvaring för ondskan, att hans helige Ande bor i oss, att hans kyrka är redskap för människors och samhällens upprättelse, frälsning och förvandling. Det är inte församlingar och kyrkor som ursäktar kyrkans kärnbudskap som växer och planterar nytt. Det visar utvecklingen i den världsvidas kyrkan med stor tydlighet.

Låt oss också uppmärksamma vad Gud gör och fira det. Vi ser ungdomar som är radikala, som vill att mission ska vara deras livsstil. Företeelser som församlingsplantering, fresh expressions (det vill säga nya sätt att vara kyrka) och kontextuella missionerande trosgemenskaper utforskas och används i de flesta samfund, också i EFS och Svenska kyrkan. Jag anar att Gud arbetar undercover, i motvinden.

Låt oss ta vårt lärjungaskap på större allvar och bejaka de kristna källsprången: böneinitiativ, tillfällen att läsa, samtala om och studera Bibeln, retreater, arbete på vår helgelse och välsignelsen i att tjäna andra. Låt oss söka enkelheten och relationerna. Min förhoppning är att karismatiskt inspirerade rörelser som OAS-rörelsen, New Wine-nätverket och kontemplativa rörelser med inrikting på retreat och andlig vägledning skulle koppla samman med nyplanteringsrörelsen och församlingsutvecklingsnätverken. Andlig fördjupning och inriktning på lärjungaskap och mission är den treenighet vi och vårt land behöver. Det är motgiftet mot den inre avkristning vi drabbas av och motorn i det missionsuppdrag vi har till vårt mångkulturella svenska folk.

Vintern må vara på väg till svensk kristenhet, som teolog Joel Halldorf skrev i Sändaren tidigare i höstas. Men så är även Jesus Kristus, korsfäst och uppstånden. I vinternatten flammar norrskenet, alstrat av den Sol som aldrig nedergår.
Stefan Holmström
EFS missionsföreståndare

Kyrkans tidning om fresh expressions!

Kyrkans tidning publicerade 4 december hela fem sidor om ”Fresh expressions”, nya sätt att vara kyrka som är mycket läsvärda. Jag är otroligt glad över det initiativet och skrev följande rader med önskan om att de skulle tas in i tidningen. Det har dröjt och därför publicerar jag det på bloggen nu!  .

Fresh Expressions-tänkandet tror jag är en av de största möjligheterna för Svenska kyrkan och andra kyrkor i Europa i framtiden. Betoningarna på bön, behovsinriktat tjänande, och kulturellt anpassade kreativa församlingsformer har framtiden för sig. Nya former för kyrkans missionsuppdrag där ideella krafter tar det största ansvaret med lärjungaskap och växande personlig Kristustro i fokus.

I EFS har vi sedan tio år tillbaka hämtat inspiration från detta arbete med en intensifiering de senaste åren. Nu märker vi att det spirar ett intresse på rätt många håll i vår Svenska kyrka. Det gläder mig oerhört mycket och jag kan ana hur Gud själv arbetar i bakgrunden. Det kanske är något av en modern bönhusrörelse utan bönhus vi kan ana. EFS vill förstås gärna ställa sig till Guds och kyrkans förfogande i detta. Vi ska anstränga oss till det yttersta. Sedan är det i vissa avseenden oviktigt vad som sker med EFS som sådant i detta. Det är Guds rike och Guds församling som är det viktiga, att människor får kontakt med evangeliet om Kristus och hittar hem, för tid och evighet. Gud kanske föder fram ett EFS utan EFS så att säga. Må bara hans goda vilja för sitt rike i Sverige få ske.

Vill Svenska kyrkan på bredare front ta till sig tänkandet i ”nya sätt att vara kyrka” som vi har kallat ”fresh expressions of Church” för, väntar oss stora utmaningar. Det behövs ett översättningsarbete till vår kyrkas verklighet, en bearbetning av ett missionstänkande för ett mångkulturellt Sverige, en kyrkosyn som ger utrymme för nya församlingsformer och en genomtänkt syn på prästen som coach och utrustare av församlingens folk. Vi behöver finna former för hur kan unga och ivriga släppas loss med en rimlig frihet och hur tillsyn av och enhet med en brokig bukett med nya trosgemenskaper kan utformas. Kanske kan vår nya ärkebiskop gå i bräschen för denna missionskallelse. Kanske kan modellen EFS-grupp få bidra med en flexibel form som ändå har en tydlig koppling till kyrkan och hjälper till att bevara initiativen i kyrkans sammanhang. Då kanske EFS kan komma att förtjäna beteckningen ”inre missionsrörelse i kyrkan” ännu mer än idag.

Lovsången vid EFS riksarrangemang

Jag har haft anledning att ge svar på frågor kring ”lovsången” i EFS och särskilt på våra riksarrangemang. Låg mig dela lite några tankar här på bloggen. Själva begreppet ”lovsång” får lätt en för begränsad definition. Lovsång handlar förstås om hela livets tillbedjan. När det gäller lovsången i gudstjänsten finns, som ofta, en form-sida och en innehålls-sida. När det gäller innehållssidan så har jag med åren förstått och välsignats av den dimension som handlar om att i bön och sång medvetet vända sig till Gud och uttrycka sin kärlek, tacksamhet, glädje och vördnad. Innebörden av lovsång blir då att i bön, tack och tillbedjan sjunga till Herrens lov. Här tror jag att det finns mycket att växa in i. Men vi får inte hamna i ett tänkande att Gud skulle vara beroende av lovsång för att kunna verka. Det är snarare så att lovsången, liksom annan bön, är ett väg för oss att öppna för Guds närvaro och verkande.”Lovsång” har en annan funktion är undervisande, själavårdande och trosuppmuntrande sång, även om det inte är vattentäta skott däremellan. Till dessa två aspekter av sång i gudstjänsten kan vi också lägg den evangeliserande dimensionen: sångens funktion av att förkunna evangelium. Dessutom finns en missionerande aspekt i den meningen att människor kan komma in i tron genom att man blir delaktig i en kör, ett band eller något annat sångigt. Återigen, det är inte vattentäta skott, funktionerna överlappar varandra.

Sångerna kan vara av typen psalmer, andliga sånger, bibeltexter, kortare upprepade körer osv. De kan framföras med olika instrument, orgel, piano, blås, band, sångteam, körer, solister osv. Och med olika kulturell dräkt och musikstil. Återigen överlappar olika saker varandra.

Det här är kanske självklarheter. Min tanke är att vi behöver se detta i sin rikedom. I församlingens gudstjänster och i EFS årskonferens behöver vi spegla en del av den rikedomen. Samtidigt vill vi ta särskild hänsyn till behoven bland unga vuxna, eftersom vi tror att vi behöver anpassa våra former till nya generationer. Det är förstås så att vad man tycker om inte enbart är åldersrelaterat. Men vi försöker att finna en sådan väg, särskilt som vi hela tiden jobbar tillsammans med Salt om konferenserna.

Även med detta fokus kan vi bli bättre på mångfalden. Det har gjort att vi inför konferensen i Hässleholm nästa år har sagt att vi ska söka en lite större bredd i vissa avseenden. Det kan gälla sångval, musikval eller växling mellan intensitet och stillhet. Sen jobbar vi också med olika distrikt varje gång, och det ger olika förutsättningar gång från gång. När det gäller sammansättning av sångteam så beror utfallet också på hur bra vi lyckas med att hitta de rätta. Även om vi gör vårt bästa vet vi ändå inte att upplevas lika bra för alla, men eftersom vi är en missionsrörelse så hoppas vi på att alla vill bjuda till i förståelse och generositet.

Vad gäller ljudvolym så har vi tagit till oss kritiken att vi måste hitta en balans där. Det ska inte vara skadligt eller störande. Och under förbönsstunder behöver de som ber kunna höra vad den hjälpsökande säger.

Är kristna kristna?

Måndag morgon. Tormod Kleiven är ordförande i Normisjon, EFS närmsta norska systerrörelse. I det senaste numret av Agenda 3:16, organisationens ambitiösa månadsmagasin, blir Tormod intervjuad. Bland annat får han frågan vad han menar är den största utmaningen för kristna i Norge idag. Hans svar anknyter till mina funderingar om den inre sekularisering som vi alla hotas av, även om vi vill vara konservativa i vår teologi. Så här svarar Kleiven:

”Att de kristna är kristna. Jag är så trött på att höra att avkristningen i Norge beror på muslimer, arbetarpartiet och de som inte tror. Avkristningen sker därför att kristna inte är kristna. Att vara kristen handlar om att vara tillsammans med Jesus i vardagen. I alla aspekter av vårt liv. Både när vi är ensamma och när vi är tillsammans med andra. Jesus är engagerad i vår vardag”

Vi säger i EFS att vi vill hjälpa människor att leva nära Jesus i vardagen. Det var just det.

Jag tror vi behöver en ärlig diagnos av vårt eget tillstånd. Inte för att skapa skuld över att vi är så dåliga, vilket är lätt gjort. Men för att skapa en förnyad längtan, i mitt eget inre och gemenskapen med hustrun, med bönegruppen, med andra i min församling. En ny förväntan på att Jesus, som Tormod säger, är ”engagerad i vår vardag”. Att han är nära, vill ha min uppmärksamhet, vill ge mig förslag, ge mig vinkar, ge mig tankar. Att han vill leda i de små vardagshandlingarna som ger livet dess innehåll och mening. Inte i en krampaktig balansgång på slak lina av oro över att jag inte får göra fel. Men i en spännande dialog med Jesus om användandet av pauser som uppstår, samtal med människor jag stöter på, händelser som inträffar. Vilket de gör mest hela tiden…

Givetvis också ett samtal med Jesus om större saker, vägval, prioriteringar, värderingar. Just där är individulismen så lätt sekulariserande. Här skulle vi kunna få mycket fler viktiga och djupa samtal med vår livskamrat, med dem i hemgruppen, och kanske ibland med andra efter gudstjänsten.

Den största utmaningen: att de kristna är kristna. Kristen är jag. Men är jag kristen?

Nej, jag kastar inte sten i glashus. Jag är lika naken, minst, som någon annan. Men Jesus har kläder åt oss. Låt oss hjälpa varandra att ta på dem!  Allvaret och löftet i detta, predikotexten till denna blogg, finns i Uppenbarelseboken 3:14-22. Kom in till mig, Jesus!