Ett ofött barn – en julblogg strax innan födelsedagen

Julen handlar om att Gud älskar sina människobarn så mycket att han för att rädda oss tar risken att låta sig själv födas som ett barn. Han föds in i vår trasiga och komplicerade värld. Tanken svindlar och bör svindla.

För mig är det ofrånkomligt att i väntan på juldagen koppla detta faktum till andra barn, andra spädbarn och andra ännu inte födda barn. Min julbetraktelse blir en reflektion kring det jag läser i det senaste numret av den katolska tidskriften Signum, med titeln Abortgränsen och verkligheten. De nya medicinska landvinningarna krockar med svensk lagstiftnings övre gräns för möjlighet till abort. Enstaka barn överlever efter endast 21 veckors graviditet – där förutsättningar i form av kompetens och senaste vårdteknik finns, något som är orättvist fördelat. Men glädjen över att barn räddas till livet kolliderar med upprördhet över att abortgränser diskuteras, med RFSU i spetsen.

Samtidigt, skriver Kerstin Hedberg Nyquist i ledaren, finns det tecken på att en problematisk värdeförskjutning håller på att äga rum. ”Det som inte skulle få ske – att abort skulle börja betraktas som ett preventivmedel – tycks nu bli allt vanligare. Det finns motstridiga uppfattningar kring abort visar en studie av kvinnor som genomgått abort, från 2012: Cirka 1/3 uppgav att de hade existentiella tankar om liv, död och moral. Majoriteten, 2/3, såg på aborten som att det handlade om ett barn, och hälften önskade speciella handlingar i samband med aborten, som att tända ett ljus, ta farväl, eller rita en teckning av fostret. Man rapporterade också om sämre psykisk hälsa efter aborten. Men trots de motstridiga känslorna så var det sällan som man tvekade inför att genomgå abort”.

Anledningen? Jo, förväntningar på livsstil. Trots att flertalet hade god ekonomi och stabila relationer så vägde det tyngre med önskan att ha rätt partner, få barn i rätt tid och få ihop karriären. Aborten betraktas då ungefär som ett preventivmedel. Vi står inför en paradox: starka känslomässiga reaktioner samtidigt som den rådande synen på livsstil tar överhanden. Hedberg Nyquist frågar sig ”hur kan det komma sig att människovärdet numera verkar komma i andra hand efter karriär och livsstil”? Det har säkert samband med att färre är medlemmar i ett religiöst samfund eller har en tro och hämtar sin etik därifrån, säger hon.

I ljuset av Guds människoblivande borde barnets rätt till liv kontra mammans rätt att fatta beslut om graviditeten borde vara en central etisk fråga. Klyftan mellan kvinnors känsla att abort handlar om barn under utveckling och deras faktiska val signalerar detta.

Det är också här som rättegångarna om möjligheten till samvetsfrihet för barnmorskor kommer in. I Jesusbarnets namn måste vi hävda att det är rumsrent att lyfta svåra frågor om livets början även om vårt värdeklimat inte tycks gilla det. Vi måste som kyrkor bredda vårt hävdande av människovärdet att innefatta också barn under utveckling i moderlivet. Det är en allvarlig sak för en människa och en kultur att döva samvetet. Frågan om de ofödda barnen är en indikator på om vi vill ta samvetets röst som ett livstecken.

Med denna allvarliga – och för många kvinnor och par konkret svåra – reflektion vill jag önska en välsignad jul. Det är fantastiskt att Gud inte har övergivit oss utan vill dela livet i våra fattiga och frusna människostall. Det finns hopp och ljus, också för mig. God Jul!

2 reaktion på “Ett ofött barn – en julblogg strax innan födelsedagen

  1. Anders Bergstedt

    Stefan !
    Det är dagen före Julafton men jag kan inte låta bli att kommentera din blogg på http://www.efs.nu Tro och Uppdrag, under rubriken ”Ett ofött barn – en julblogg innan födelsedagen !”

    Vi har tydligen väldigt olika tankar inför Julen ! Abortfrågan nu , tar bort fokus från alla födda barn som lider och dör. Bl.a. i Umeå har man insamling av babykläder till de som ingenting har ! Jag tänker på de gravida som under flykten förlorat sina barn och även det egna livet. Jag tänker på de barn som fötts i detta helvete men inte klarat sej. Jag tänker på de barn med stora ögon som haft änglavakt och som vi sett bäras av sina föräldrar i flyktingkaravanerna mot ett värdigt liv ! Vi har redan dåligt samvete varje dag !
    För mej har det gångna året förändrat hela min världsbild och synen på vad som är viktigt, vad som är vitt och svart ! Jag citerar från den Julhälsning som jag skickat till hela mitt stora nätverk av vänner, släktingar, kristna, präster, jurister, poliser ,politiker och tilltufsade :

    ”VAR INTE RÄDDA ! Låt det budskapet höras från våra kyrkor i advents- och juletid !
    I år är längtan efter en frälsare och fredsfurste ytterst påtaglig. Liksom frälsarens familj är det i dag många som möts av härbärgen som inte räcker till. Många, ofattbart många människor är på flykt i vår värld.”
    Så skrev Sveriges Kristna Råd. Naturligtvis är Sveriges situation något vi aldrig trodde att vi skulle få uppleva. Hur skall alla som nu drabbas av flyktingsituationen i sitt yrke eller privat orka vidare ? Hur skall vår ekonomi påverkas ? Vilket liv får flyktingarna ?

    Svara
    1. Anders Persson

      Och nu när jag läser detta så får jag precis motsatt reaktion som du fick Anders. Kyrkornas tystnad kring abort är snarare ett svek mot alla de barn som både svälter, lider och tvingas fly. Stefan är i detta blogginlägg inte någon festdödare eller gnällspik utan det han gör är att lyfta människovärdet. Julens budskap är ju i praktiken ett enormt lyft för människovärdet som visar på att det är något värt att vara människa, så värdefullt att Gud själv tar människogestalt. Om inte det värdet finns så blir de insatser vi vill göra för våra minsta bara en illusion och saknar verklighetsförankring. Abortfrågan är därför ett lackmustest på om vi verkligen vill i grund och botten tillskriver människan något värde.

      Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *