Det pågår en debatt eller hellre samtal i tidningen Dagen mellan mig och biskop Åke Bonnier kring frågan om vi möter samme Gud i alla religioner. Det finns fler inlägg än våra i frågan. Den rör centrala saker som vår förståelse av Jesu person och verk liksom vad kyrkans missionsuppdrag är. Jag vill göra samtalet tillgängligt för fler genom min blogg, även om det blir mycket text på en gång. Jag förmodar och hoppas att Åke kommer att ge en replik på mitt senaste inlägg den 7/4.

Så här skrev Åke Bonnier i Dagen 18/3 under rubriken Gud är bortom alla religioner:
http://www.dagen.se/debatt/%C3%A5ke-bonnier-gud-%C3%A4r-bortom-alla-v%C3%A4rldens-religioner-1.702238

Jag svarade 24/3 under rubriken Kunskap om en enda väg?
(OBS: Rubriker sätts av tidningen!)

Biskop Åke Bonnier diskuterar frågan om Gud i religionerna i en artikel i Dagen. Han lyfter viktiga frågor om tron på Jesus, om bibeltolkning, om mission till judar och muslimer och om människors eviga öde. Men artikeln får mig att undra både hur hans tankar hänger ihop och vad Svenska kyrkan vill stå för. Det hela kokar ner till några för tron, kyrkan, missionen och mänskligheten avgörande frågor: hur unik är Jesus? Har Gud uppenbarat vägen till frälsning i Bibeln?

I Svenska kyrkans stadgar, den så kallade kyrkoordningen, står det: ”Kyrkans uppgift är att för alla klargöra vad dess tro, bekännelse och lära innebär. Svenska kyrkan inbjuder alla att tillhöra trons folk och dela dess liv”. ”Församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. Syftet är att människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas”. Hur rimmar biskop Bonniers tankar med Svenska kyrkans egen självförståelse? Vem är Jesus, hur nödvändig är Jesus och vad har kyrkan för uppdrag?

Bonnier försöker sammanfatta den kristna trons centrum. Det jag tycker saknas är talet om vad korset betyder, vad det innebär att Jesus är Frälsare och Herre, om det finns något att räddas från och räddas till och om en relation till Jesus, genom tro och dop, är nödvändig för detta. Att som jag gör hävda att detta är centrum även i Svenska kyrkans tro handlar inte om att ha monopol på sanningen eller att vilja utesluta andra vägar till Gud. Vi får lämna den som allvarligt söker Gud eller inte fått möjlighet att höra evangeliet i Guds barmhärtiga och rättfärdiga händer. Men evangeliet, den glada och överraskande nyheten, handlar om att Gud genom Jesus har öppnat den enda väg till Gud som vi har kunskap om, och som är så revolutionerande att vi vill ”inbjuda alla att tillhöra trons folk”. Gud är över alla religioner, men också ett med Jesus som är ”upphöjd över allt annat”. Gud är inte kristen, han är Kristus. Är det inte detta som ligger i att Jesus är unik, ensam i sitt slag?

Det är sant att vår förståelse av Bibeln påverkas av bibelforskning och att det finns svåra passager, men att forskningen på ett avgörande sätt underminerar Nya testamentets massiva vittnesbörd om Jesus som Gud hos oss och världens nödvändige frälsare är inte sant. Det är för övrigt samma vittnesbörd som ligger till grund för tron på Jesu uppståndelse som vi de facto (!) tror på. Men tror vi inte längre att vi i Bibeln finner en avgörande uppenbarelse om Guds vilja med sin skapelse, om vem Jesus är och vad Jesus betyder, om kyrkans kallelse och uppdrag så undrar jag över varför Bibeln ska kallas helig?

När det gäller frågan om olika religioner tillber samme Gud har den flera aspekter. Biskopen håller tyvärr inte isär dessa när han talar om monopol på sanningen eller om risken att tala illa om någon annans hustru. Bön, sökande och religion riktas förstås ytterst till samme Gud, den ende Gud som vi tror finns. När det gäller allmän kunskap om Gud finns olika källor. Naturen och samvetet är de klassiska och därför finns också delar av sanning i alla religioner. Eftersom människan är fallen finns därtill i olika hög grad osanning, ofullkomlighet och ondska i alla religioner och bland alla som tror, även bland oss kristna. Men när det gäller den särskilda uppenbarelsen om Jesus och räddningen från det onda, så finns den i Guds ord, inte någon annanstans. Där ser vi också att Jesus själv räknade med möjligheten att gå förlorad.

Angående våra judiska vänner måste vi i stor ödmjukhet ändå fråga: Är Jesus den Messias som Gamla testamentet längtar efter och förebådar? ”Är du den som skall komma, eller skall vi vänta på någon annan”? I samtal med mina muslimska grannar blir frågan kanske ”får jag berätta om vad evangeliet säger om Isa” eller ”vet du att Gud har gjort allting färdigt för att kunna ge oss evigt liv och evig frid”? Vi måste alltid våga föra ett sådant samtal utifrån evangeliets karaktär av erbjudande.

Att berätta om att Gud genom Jesus röjt vägen tillbaka till sig för alla människor är inte exkluderade. Att inte göra det, när förutsättningarna är de rätta, det menar jag är exkluderande. Vem är jag att undanhålla någon påskens budskap om försoning och nytt liv? Att det för med sig ett stort ansvar och en stor vånda, särskilt över min egen kärlek och bidrag, det är sant. Nyckeln till vila och glädje mitt i det allvaret är att mission handlar om att få gå in i Guds mission, i det Gud har på gång. Därför är det nåd att få lovsjunga Jesus både genom diakoni och mission.

Åke Bonnier svarade i Dagen 31/3 under rubriken Allt gott kommer från Gud:
http://www.dagen.se/debatt/%C3%A5ke-bonnier-allt-gott-kommer-fr%C3%A5n-gud-1.705521

Min replik publicerades torsdag 7/4 under rubriken Är Åke Bonnier universalist:

Tack, Åke Bonnier, för att du vill fortsätta samtalet. Jag tror vi är överens om mycket: att samverkan med alla av god vilja är nödvändigt; att kyrkan står i skuld till andra trosbekännare; att mission inte får bedrivas med tvång utan endast som ett erbjudande genom bland annat vittnesbörd, tjänande och dialog; att det att Gud är ”större” och ”bortom” inte ska skapa ängslan utan tillbedjan. Jag vill också försöka tyda allt till det bästa, även om jag gör fel ibland. Men för att kunna göra det behöver jag ibland fråga hur jag ska förstå det som sägs – och inte sägs.

Jag uppfattar att vi också tänker olika. Du skriver att ”motsägelsefulla påståenden behöver inte nödvändigtvis betyda att bara en part har ’rätt’”. För mig är det inte logiskt acceptabelt att båda alternativen för verkligt motsägelsefulla påståenden kan vara sanna: Antingen blir alla på något sätt saliga på sin tro – alternativt utan tro – eller så är en personlig relation till Kristus nödvändig för att bli frälst. Det kan inte vara både och utan att vi hamnar i ohållbara motsägelser enligt mitt sätt att se.

Har jag förstått dig rätt om jag uppfattar det du säger som en form av universalism? Det vill säga att alla kommer med i Gudsriket utan att Jesus behövs, eller så att det Jesus gjort automatiskt tillräknas alla, eller så att alla religioner har sin väg till Gud. Är det så utsagan att Gud är ”lika generös i frälsningen som i skapelsen” ska förstås? Jag har svårt att se hur vi kan belägga universalism om Guds ord är den avgörande normen för tro och liv, som vi som lutheraner menar. Nya testamentet lovar inte någonstans frälsning utan Jesus Kristus. Bibeln skiljer på Guds skapelsegivna omsorg om alla och på Guds frälsande nåd som kyrkan i sitt missionsuppdrag har att förkunna för alla.

Samtidigt vill jag säga att tron på Jesus inte räddar för att jag tror rätt utan för att Gud räcker oss sin nåd genom Jesus. ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son för att var och en som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv” (Joh. 3:16). Denna räddning genom korset målas i Guds ord med en rad olika motiv av Kristus som befriare, segrare, försonare och soningsoffer, därför att detta är så stort och mångfacetterat, så underligt och underbart, ja ”vad inget öga sett och inget öra hört och ingen människa anat” (1 Kor 2:9).

För mig är kyrkans tro genom alla tider det avgörande: i Bibeln finns en frälsande uppenbarelse, ett tilltal från Gud – inte bara ett tal om Gud – som ger människan möjlighet till en räddning som annars inte vore tillgänglig. Detta tilltal är inte främst upplysning utan en tillsägelse av förlåtelse och nåd. Det är detta som är evangeliets kraft: när det når fram till en människa – som kanske har gett upp om att själv kunna klara sin räddning, genom tanke, moral eller religion – har det makt att skapa en frälsande tro. Som Paulus skriver i Rom. 1:16-17: ”Jag skäms inte för evangeliet. Det är en Guds kraft som räddar var och en som tror, juden främst men också greken. I evangeliet uppenbaras nämligen en rättfärdighet från Gud, genom tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva genom tron.” Det är det jag skulle vilja fira vid Lutherjubileet nästa år.

För att inte riskera att jag har förstått dig fel eller inte tytt det du sagt till det bästa så upprepar jag frågan: menar du att människor av annan tro behöver och har rätt att få höra detta evangelium om Jesu död och uppståndelse?

Låt mig till sist få citera en lovprisning som berör mycket av det vi diskuterar. Den är också hämtad från Romarbrevet, Paulus missionsbrev till de kristna i Rom, där avslutningen lyder: ”Honom som förmår styrka er, enligt mitt evangelium och förkunnelsen om Jesus Kristus – där en hemlighet avslöjas som från tidens början varit outsagd, men nu har uppenbarats och på den evige Gudens befallning gjorts känd med hjälp av profetiska skrifter för att alla folk skall föras till lydnad i tron – honom, den Gud som ensam är vis, tillhör härligheten, genom Jesus Kristus, i evighet, amen” (Rom. 16:25-27).

Jag har också fått frågor i kommmentarfältet under mina artiklar

Dels en fråga kring Anders Piltz formuulering i en kommenterande krönika den 24/3:
”Men de andra religionerna leder också de till människans mål, i den mån de leder människor till kärleken, eftersom Anden verkar fritt och obehindrat, och bakom allt som är sant finns Ordet, som är människornas ljus”.

Jag kommenterade: Anders Piltz har ofta intressanta och visa saker att säga, som de många bildade katolikerna så ofta har. När han så positivt säger att andra religioner leder till människans mål om de leder till kärlek så tror jag han menar ungefär detsamma som jag säger om det sanna som kan finnas i religionerna. Detta mål formulerar Jesus i det så kallade dubbla kärleksbudet: ”Du skall älska Herren din Gud och din nästa som dig själv”. Men ingen religion kan göra människan god och framför allt inte leda människan fram till den enda kärlek som kan rädda oss från det onda i och utanför oss: Guds omotiverade och självutgivande kärlek genom Jesus, manifesterad på korset på långfredagen. Den får vi uppenbarelse om, hjälp att veta något om, genom Bibelns goda nyheter, inte i någon religion.

Till mitt senaste inlägg 7/4 finns viktiga kommentarer – som jag förgäves försökt lägga in (något krånglar!)

Tack för kommentarer. Låt mig kort ge respons på två saker. Frågan om omvändelsens plats och funktion är en stor fråga som förtjänar att belysas. Allt ryms inte i en kort artikel. Helt kort: omvändelse är ett centralt begrepp redan i Gamla testamentet och sedan än mer hos Jesus och apostlarna. Som jag förstår omvändelsen hör den till det skeende som kopplar samman en människa med Jesus Kristus som räddar från domen till evigt liv. Omvändelse handlar både om att vända sig bort från sin synd, be om förlåtelse och vilja följa Guds väg, och att få vända sig bort från att lita till sin egen förmåga att rädda sig, till att ”kasta sig på” Gud och förtrösta på det Jesus gjort färdigt. I mina inlägg har fokus varit på det Jesus gjort, inte på vårt mottagande av det!

När det gäller frågan om vad jag menar med att det ”inte är rätt tro som frälsar”, så kan det missförstås som någon påpekar. Jag ser nu att det hade varit bättre om jag försökt skriva rätt bekännelse, troslära eller bibeltolkning istället för rätt tro, för då hade det varit mindre risk att missförstås. Självklart är det inte vilken tro som helst som räddar, utan tron på Jesus Kristus. Min poäng är att det inte är kvalitén på min tro eller bibelkunskap som är avgörande utan vem tron sätter sin hopp till.

Har du läst ända hit har du gjort det bra.
Och så har min blogg återvänt till livet så här i tiden efter påsk. Jag märker att orken att blogga lätt tryter. Det behövs en rejäl dos pingst också för att hålla ut och komma igen!