Igår var det världsautismdagen


Det är mycket jag inte vet. Om autism till exempel. Men igår delade en av våra medarbetare, som har ett barn med diagnosen autism, tankar kring världsautismdagen. Det var lärorikt och utmanande.
Hur många som kämpar med autism är inte helt klarlagt och diagnosen innehåller också flera olika funktionshinder. Till exempel ingår Aspergers syndrom, en diagnos fler har än ”vanlig” autism. Men totalt det kan handla om minst sex per tusen personer med dessa och liknande diagnoser. Det är alltså många, 50-100 000 i Sverige, barn inräknade .
Varför blogga om detta? Vår medarbetare berättade något som jag aldrig reflekterat över och som direkt berör uppgiften att dela evangeliet om Jesus. För en person med autism är något som vi som kristna både tar för självklart och betonar mycket, nämligen inbjudan till kristen gemenskap där man förväntas relatera till andra, närmast en inbjudan till helvetet. Erbjudande att vara med i kristna gemenskapsformer, i alpha, vuxenkatekumenat, bönegrupper, ja överhuvudtaget samlingar där gemenskap är en viktig ingrediens, upplevs som ett hot, inte en möjlighet. För det är just där som funktionshindret blir en förbannelse. Det är just detta att relatera som ju är så svårt. Normal social kompetens saknas i mindre eller högre grad.
Därför (?) lär det också finnas jämförelsevis färre aktivt kristna bland dem med autistisk diagnos. Detta är en missionsutmaning som jag inte har något bra svar på. Jag tänker att två vägar möjligen står till buds. Dels det personliga mötet med någon kristen som förstår vad autism innebär och som kan hitta sätt att dela evangeliet. Eller kanske gudstjänstformer som låter deltagaren vara anonym, tvärt emot det som är EFS ideal. Kanske det kan vara ett skäl att bejaka en sida av Svenska kyrkans gudstjänstliv, det som ibland kritiseras för att uppmuntra ”kattbeteende”, dvs att såsom katter gör komma och gå som man vill och som det passar. Kanske möjligheten att slinka in anonymt utan att bli personligen välkomnad och uppmärksammad är en viktig form?
Den stora utmaningen i detta sammanhang är åter, om än på ett annat sätt, vikten av att hålla evangeliet fritt från felaktiga krav. Inte ens förmågan att leva i nära relationer är ett krav för att få vara ett Guds barn. Evangeliet är enbart vad Gud har gjort för oss. Evangeliet, förkunnelsen av Kristi kors, skapar självt tron när det möter ett behövande hjärta. Det skapar en önskan och förmåga att vända sig till Jesus, ta emot förlåtelse och bli räddad.
Och då blir det också viktigt att det som förkunnas i ”kattgudstjänster” är ett rent och klart evangelium. Det är tyvärr inte självklart.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *