Kyrkans relevans och irrelevans

Idag har jag varit på en samling med ordnat av Ideellt forum i Svenska kyrkan inför lanserande av Svenska kyrkans nya volontärbyrå. Idel EFS-are i ledningen. Mot bakgrund av det fortsatta medlemstappet och minskade gudstjänstbesöken är det otroligt viktigt att reflektera över Svenska kyrkans framtid. Biskoparna har ju också funderat högt om söndagsgudstjänsten nyligen.

Bertil Johansson, som arbetat med och för det ideella engagemanget mer än någon annan, provtänkte på ett underfundigt, humoristiskt och allvarligt sätt om kyrkans relevans, relationer, resurser och resultat. Kyrkan kan beskrivas utifrån en undersökning som visar hur stor samhörighet kyrkans medlemmar känner med sin kyrka. 1, 6 procent svarar mycket stark samhörighet, 8 procent ganska stark, 35 procent mitt emellan, 28 procent ganska svag och 27 mycket svag. Vi kan allstå beskriva kyrkan med en 10-60-30 fördelning.

Bertils tes är att möjligheterna finns i att fråga efter de i ”60-fönstret (mitt emellan och ganska svag) och erbjuda dem en kontakt- och engagemangs-yta. Vems är problemet om människor inte upplever sin kyrka relevant, deras eller kyrkans. Trösklarna måste sänkas för att kyrkan ska nå ut till människor, inte för att människor ska hitta in. Belonging (delaktighet) måste ofta komma före Believing (personlig tro) när vi möter människor idag. Det ligger mycket i detta.

Ärkebiskopens reflekterade i panelsamtalet dels om det inte handlar om mer än kyrkans relevans, nämligen budskapets (evangeliets) relevans och dels om inte de som står utanförkyrkan ska ingå i bilden (evangelisation?). Han tänkte också högt kring glappet mellan människors vilja att engagera sig och kyrkans förmåga att ge dem utrymme.

Naturligtvis satt jag med tusen tankar i huvudet. Hur ser mina egna trösklar ut? Vad befinner sig EFS när det gäller rätt slags låga trösklar? Vilken roll kan vi spela i den inre missionsutmaningen i Svenska kyrkan och den yttre: till svenskar utanför kyrkan? Och så de två frågor som jag, också jag provtänkande, ser som de mest avgörande utöver Bertils tes: 1) Hur kan de första 10 procenten i kyrkans innercirkel fördjupas i tron på Jesus, Bibeln och sitt kristna självförtroende ? 2) Hur kan de frivilliga som drivs av sin tro få inflytande i kyrkans strukturer och bland de anställda? Alltså först frågan om innehållet, evangeliet och för det andra frågan om dess bärare: Guds folk, Kristi kropp. Eller för att sätta upp frågorna på en formel: Vem ska möta vem med vad – och var någonstans?

Ett litet förslag till att börja med: Lägg till en liten sak i de löften som prästkandidaten lovar vid sin prästvigning: Lovar du att arbeta för att utrusta den gudstjänstfirande församlingen för sitt uppdrag som missionärer?

Sist kan jag bara fundera på varför det talas så lite om innehållet, om Jesus, om mission och om vad det hela går ut på. Men jag är kanske bara allergisk eller också kan jag inte språkkulturen. Jag återkommer till missionen och evangeliets framtid – förstås. Nu blev det sommar. På återskrivande.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *