Två artiklar i veckans Kyrkans tidning är intressanta. Biskop Fredrik Modeus intervjuas med anledning av sin avhandling om fyra typer av gudstjänstgemenskap. I den tillfälliga gemenskapen går man till gudstjänst och går sedan därifrån. Man är där som individ, ensam tillsammans med andra. Den ”lediga gudstjänstgemenskapen” har något mer av varaktig gemenskap men som inte byggs långsiktigt. Den tredje typen renodlar en bestående gemenskap där man umgås med varandra. Många ser den som en god gemenskap medan andra ser den som för tät och utestängande. Den fjärde beskrivs som sluten, med en starkt förpliktande varaktig gemenskap som hamnar i ett vi och dom-tänkande.
Modeus vill se en kombination av öppenhet och varaktighet där relationerna är viktiga. Här finns en viktig insikt: ett renodlat folkkyrkotänkande bygger inte församlingsgemenskap och tar därför död på kyrkan. Det är en ödesfråga för Svenska kyrkans framtid. Jag ber om att biskop Modeus tankar ska få stort inflytande. Här finns också ett tilltal till EFS. Vi lever ibland i gränslandet mellan typ tre och fyra och får inte hamna i fyran och bli slutna. Det är därför vi jobbar med lokal missionsutveckling och nya sätt att vara kyrka, för att de som inte kommer till kyrkan ska få chans att få börja lära känna Jesus. De är ju en enorm majoritet, även om vi tar med de relativt många som kommer till förrättningar – som ju är typ ett-gudstjänster.
Sen är det också så att församling byggs med fler byggstenar är gudstjänster. De små grupperna, det gemensamma arbetet för olika grupper av människor och trons liv i vardagen är nödvändiga delar. Och där kan det som kan tyckas vara en sluten gemenskap, ibland överraskande nog vara mer öppen mot omvärlden än vad man först tror. Varken EFS eller (frikyrko-) samfundens gudstjänst låter sig särskilt lätt definieras som en typ fyra-gemenskap – eller sektgemenskap.
I det sista kapitlet föreslår Fredrik Modeus ett dubbelt kyrkotillhörighetsbegrepp: dels en kyrkotillhörighet som grundar sig på dopet, och dels en som handlar om tillhörighet till en gudstjänstfirande församling. Och den senare måste man kunna välja! Det är sprängstoff.
Kyrkoherde Henrik Roos tar i en debattartikel ett steg längre. Han uppmanar Svenska kyrkan att på allvar pröva icke territoriella församlingar utifrån exempel i Norge och Danmark. Liksom Modeus pekar han på behovet av att få välja. Jag tänker att Svenska kyrkan faktiskt redan har pilotexempel på detta: EFS-kyrkorna som fungerar som gudstjänstfirande församlingar! Det skulle vara möjligt för Svenska kyrkan att ge dessa status som icke-territoriella församlingar.
Det skulle förstås förutsätta en självrannsakan och bearbetning hos oss i EFS också. Här finns en hel del frågor att lösa, men varken EFS eller Svenska kyrkan har råd att vara njugga i dagens missionssverige! Tänk om Hammarbykyrkan skulle kunna få vara det de vill vara – en utgåva av Svenska kyrkan i Skarpnäcks församling. Vilket helande och vilken möjlighet för evangeliet!