EFS ledningsgrupp har varit på tre dagars Londonbesök. Dels besök i nyplanterade församlingar, dels på allkristen ledarkonferens. Jag har gett glimtar på EFS facebooksida. Här vill jag ge några sammanfattande reflektioner.

Varje möte med den nyskapande delen eller sidan av Church of England ger fördjupad förståelse för den radikala missionsdynamik man laborerar med. Biskopen sänder en präst och 40 personer för att plantera en ny gudsjänstfirande församling i Acton, ett av Londons och Englands fattigaste och mest multietniska och multireligiösa områden med 80000 invånare. Eftersom den gamla församlingskyrkan är fallfärdig flyttar man in i en nedlagd brandstation 50 meter från en annan ”ordinarie” anglikansk kyrka. Arbetet präglas av bön och lyssnande efter Guds ledning, otraditionella ”moderna” möten, snarare än klassiska gudtjänster, med sång av lovsångskaraktär. Gudstjänsrummet är mest likt ett café. Fokus är ”var och en en radikal lärjunge och missionär”. Man uppmuntrar till nya missionsinitiativ, att samlas på pubar och i hem för att vara med dem som aldrig skulle komma till brandkyrkan! En femtedel av en gemenskap på ca 150 personer satsar på detta sätt. Ocks omogna kristna ges tidigt ansvar, under överinseende, för att växa i sin tro och sin nyckelroll som bryggor till de helt okyrliga. Målet är inte att få dem till kyran! Man tar inte upp kollket i vanlig mening med har en undervisningshelg om året om givande. Mycket är ”risky living”. Mark Aldridge som är pastor (avlönad av Church of England) har fått släppa mycket kontroll och få förlita sig på Guds omsorg, lednng, vägar och utvägar.

Församlingen som själv är ett ”barn” har också en barnbarn som leds av Mark Bishop, en yngre kollega till Aldridge som är hans mentor. Han har ett team på bara sju personer som utgör embryo till en ny missionsförsamling bland de mest svårnådda i södra delen av Actonområdet. Det bygger mödosamt relationer till droghandlare och invandrare. Nu, efter två år, börjar man se öppningar och har just börjat samlas till ”simple church”, enkel kyrka i sitt hem med några till utöver de sju urspunliga. Gudstjänstformen: några enkla sånger, delande och tack för ”veckans bästa” och delande och bön kring ”veckans värsta”. Och så ett enkelt bibelsamtal: Vad står det? Hur berör det mitt liv? Vad skulle jag konkret kunna tillämpa i mitt liv?

Först och främst blir jag utmanad kring i min egen överlåtelse och kring min egen församling och vår bibel- och bönegrupp. Hur ser vår kallelse ut egentligen? Men jag utmanas också i mitt tänkande kring EFS som rörelse. Hur kan vi bli mer av det vis säger att vi är – en missionrörelse? Hur inspirerar vi till och legitimerar 100 eller 1000 nya Gudsfolksinitiativ för mission i vårt eget land? (Vi ber Gud om att ge oss 70 nya kallelser eller missionsidéer under årskonferensen i slutet av månaden som ett led i detta!! Risky living!). Och fungerar EFS modell med anslutna föreningar och grupper i en framväxande ny missionskallelse? Hur olydiga mot Svenska kyrkans strukturer måste vi vara för att följa Guds kallelse?

Och så två tankar från ledarkonferense LC 14 som jag skrivit om på Facebook. Vad skapar inte vittnesbördet om vad Jesus gjort i en människas liv! Hopp, lust, tröst, tro, iver.

Och hur självklart hänger inte evangelisation och diakoni ihop. Det tycks inte vara något problem av Karlskogatyp (se Dagen idag 9/5). Jo, det är klart att rågångarna måste hållas klara när kommunen stöder en verksamhet. Men samtidigt är det självklart att Jesusinspirerad diakoni ”riskerar” att göra människor nyfikna på Jesus. ”Evangelisation av nationen, förvandling av samhället” är Holy Trinity Bromptons vision. Är det inte också EFS vision?!