Är kristna kristna?

Måndag morgon. Tormod Kleiven är ordförande i Normisjon, EFS närmsta norska systerrörelse. I det senaste numret av Agenda 3:16, organisationens ambitiösa månadsmagasin, blir Tormod intervjuad. Bland annat får han frågan vad han menar är den största utmaningen för kristna i Norge idag. Hans svar anknyter till mina funderingar om den inre sekularisering som vi alla hotas av, även om vi vill vara konservativa i vår teologi. Så här svarar Kleiven:

”Att de kristna är kristna. Jag är så trött på att höra att avkristningen i Norge beror på muslimer, arbetarpartiet och de som inte tror. Avkristningen sker därför att kristna inte är kristna. Att vara kristen handlar om att vara tillsammans med Jesus i vardagen. I alla aspekter av vårt liv. Både när vi är ensamma och när vi är tillsammans med andra. Jesus är engagerad i vår vardag”

Vi säger i EFS att vi vill hjälpa människor att leva nära Jesus i vardagen. Det var just det.

Jag tror vi behöver en ärlig diagnos av vårt eget tillstånd. Inte för att skapa skuld över att vi är så dåliga, vilket är lätt gjort. Men för att skapa en förnyad längtan, i mitt eget inre och gemenskapen med hustrun, med bönegruppen, med andra i min församling. En ny förväntan på att Jesus, som Tormod säger, är ”engagerad i vår vardag”. Att han är nära, vill ha min uppmärksamhet, vill ge mig förslag, ge mig vinkar, ge mig tankar. Att han vill leda i de små vardagshandlingarna som ger livet dess innehåll och mening. Inte i en krampaktig balansgång på slak lina av oro över att jag inte får göra fel. Men i en spännande dialog med Jesus om användandet av pauser som uppstår, samtal med människor jag stöter på, händelser som inträffar. Vilket de gör mest hela tiden…

Givetvis också ett samtal med Jesus om större saker, vägval, prioriteringar, värderingar. Just där är individulismen så lätt sekulariserande. Här skulle vi kunna få mycket fler viktiga och djupa samtal med vår livskamrat, med dem i hemgruppen, och kanske ibland med andra efter gudstjänsten.

Den största utmaningen: att de kristna är kristna. Kristen är jag. Men är jag kristen?

Nej, jag kastar inte sten i glashus. Jag är lika naken, minst, som någon annan. Men Jesus har kläder åt oss. Låt oss hjälpa varandra att ta på dem!  Allvaret och löftet i detta, predikotexten till denna blogg, finns i Uppenbarelseboken 3:14-22. Kom in till mig, Jesus!

Imorgon ärkebiskopsval!

EFS vill som missionsrörelse i Svenska kyrkan bistå vår kyrka i missionsuppdraget. Vi vill göra Jesus känd, trodd, älskad och efterföljd. Därför ber jag om en ärkebiskop som vill ta vara på EFS engagemang, uttrycksformer och kompetens. Men också på EFS förståelse av evangeliet och betoningen på att varje människa behöver få möjlighet att ta emot den gåva och räddning som vi får genom omvändelse och tro på Jesus Kristus, evangeliet om förlåtelse för våra synder, räddning från Guds dom och det eviga livets gåva.

Jag lyssnade på stora delar av hearingen inför valet. Det står klart att en del av det som sas ligger långt ifrån EFS teologi. Många, också jag, är bekymrade eller till och med förtvivlade över att till exempel frågan om Jesus uppenbarar Gud på ett tydligare sätt än Muhammed inte får ett klarare svar. Det behöver inte vara förenklat, Men som jag förstår Guds ord är Jesus är den ende som överhuvudtaget uppenbarar och erbjuder en banad väg till Gud. ”Jag är vägen – ingen kommer till Fadern utom genom mig” – men den som kommer till Jesus kommer fram till Gud. 

Även om  andra religioner söker samme Gud som Jesus är vägen till, även om det är samme Gud som uppenbarar sig i Gamla testamentet som i Nya, även om bilden av Gud i islam bär drag av Jesu Gud och Far, så är det endast genom Jesu människoblivande, hans död på korset och hans uppståndelse som vi tydligt lär känna Guds självutgivande kärlek och vilja att rädda oss till evig gemenskap med sig. Och det är just genom att han blivit människa genom Guds helige Andes medverkan som han är Guds son, Gud och människa, medlaren mellan Gud och människor. Detta tror jag,  ”under” Guds ord.

Kyrkans uppdrag är att vittna om Jesus som Guds frälsningsväg för alla människor. De som inte får möjlighet att höra eller säger nej får vi lämna till Gud som är mer barmhärtig och rättvis än vi kan kan föreställa oss. Och självklart måste frälsningens evangelium erbjudas med all den respekt och dialog som Jesus själv ger oss de finaste exemplen på. 

Eva Hamberg lämnade veckan som gick läronämnden och Svenska kyrkan. Det skakar om. Fler än jag ställer säkert frågan om måttet är rågat även för EFS. Ligger vi som grodan i grytan och går långsamt en omärklig död till mötes? Jag tror grytan är större än EFS i Svenska kyrkan. Vi är alla i den gryta som är den värld, den kultur och det samhälle vi är en del av. Vi hotas alla av en inre sekularisering och andlig död. Det enda sättet att överleva är att själv vara varmblodig, värmd av Guds ord, av Jesus, av den helige Ande och en levande kristen gemenskap som gör oss frimodiga. Den gemenskapen måste vi söka och skapa så långt det behövs. Vi behöver hemgrupper, mötesplatser, gudtjänster, konferenser, rörelser och ibland EFS-föreningar som värmer vår tro, när vår kärlek till Guds ord, ökar vår nöd för dem som inte känner Jesus och sänder oss till nya äventyr i Guds rikes tjänst.

Men EFS som rörelse har sin kallelse inom Svenska kyrkan. Idag behövs EFS dna mer än någonsin. Vår hållning att verka i Svenska kyrkan grundar sig på flera saker. Jesus uppmanar oss till synlig enhet, inte mer splitting. Vi delar kyrkans evangelisk-lutherska bekännelse. Så länge vi i EFS kan verka utifrån vår förståelse av evangeliet, på de sätt vi känner oss kallade att verka, med de förkunnare vi själva kan kalla och få vigda av kyrkans biskopar, så länge verkar vi utifrån den överenskommelse vi har med vår kyrka. 

Människor kommer till tro i kyrkans sammanhang. Fortfarande skapas kanske den största missionskraften då ett gott ”EFS-pollen” kan få befrukta en församling i kyrkan och hjälpa den blomma och sätta frukt. Vi vill också finnas i vår kyrka i solidaritet med andra som är bekymrade över utvecklingen i Svenska kyrkan men där lämna  inte ens varit ett tänkbart alternativ. EFS ledning har alltid agerat utifrån den kyrkosyn som ligger till grund för en sådan hållning. 

Det finns stor anledning att be och samtala om dessa saker. Det görs redan och det behövs framåt. 

Viktig manifestation 14 oktober

Den 14 oktober ordnas en viktig manifestation I Stockholm:
Solidaritet med utsatta troende i världen

CIvilminister Stefan Attefall, Anders Wejryd och ett antal andra kyrkoledare i Sverige kommer med. Tyvärr är jag på tjänsteresa men vill på detta sätt uppmärksamma fler i EFS på denne viktiga manifestation

Så här står det i inbjudan från Svenska missionsrådet och Sveriges kristna råd:

Under lång tid har vi levt med vånda och oro över hur troende minoriteter förtrycks och förföljs i länder där vi trodde på en arabisk vår. Vi lider med Syrien och vi lider med norra Afrika, den senaste tiden med fokus på Egypten. Nyligen kom nyheter om våldsamheter i Kenya och i Pakistan. Listan över länder där religionsfriheten kränks kan tyvärr göras längre med exempel som Indien och Nigeria.

Den 24 oktober infaller FN-dagen när vi påminns om grunden till världssamfundets gemensamma grundvärde; att alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter.

Det är dags att tala om att vi är bekymrade. Vi behöver stå upp för alla människors rätt till tro. Vi behöver understryka – och visa på – att religioner i sig inte är våldsamma eller kränkande. Därför inbjuder Sveriges kristna råd i samarbete med Svenska missionsrådet till fackeltåg och opinionsmöte den 14 oktober.

Har du möjlighet att vara med så var det. Be för detta!

Rösta eller inte rösta

Är det meningsfullt att rösta i kyrkovalet på söndag? Är det viktigt?
Bland EFS medlemmar finns säkert delade meningar: Här finns allt från ledamöter i kyrkomötet och bärande ledamöter i kyrkofullmäktige och kyrkoråd till sådana som tycker att kyrkan är för förfallen för att man skulle engagera sig – eller ens vara medlem.

Svenska kyrkan rör sig mot att vara ett samfund bland andra. Det är en lång process och än har kyrkan medlemmar, inflytande och resurser som inte går att jämföra med någon annan kyrka i Sverige. Rätt använt kommer det under i varje fall årtionden framåt ha betydelse för till exempel diakoni, samhällsengagemang, integration (?) och verksamhet på t.ex. fängelser, sjukhus och högskolor. Det är skäl nog att engagera sig kyrkopolitiskt.

Kyrkan är på väg in i en ny struktur. I samarbetskyrkorna mellan EFS och Svenska kyrkan finns på sina håll en oro för vad det kommer att innebära för samarbete och ekonomi. När kyrkofullmäktige endast ska väljas till pastoratsnivån och dessa sedan ska utse församlingsråden i församling, så blir det väldigt viktigt vilka som blir valda. Att församlingsråden kommer att bestå av personer som är engagerade i kyrkans inre liv – och som kanske har en förståelse för EFS roll och kallelse – kan betyda väldigt mycket för vad som händer lokalt. Detta är skäl nog att gå till valbåsen och välja de personer – och partier – som man tror bäst tar ansvar för kyrkans missionsarbete i vårt land.

Kyrkan har kommit till genom att människor kommit till tro på Jesus Kristus och samlats kring honom. Kyrkans väsen är att gestalta Guds närvaro i världen och att förkunna evangeliet om Jesus i ord och handling. De politiska partierna kan vara – och är –  redskap för Guds skaparhand. Men de har i sina ideologier och uppdrag varken missionshjärtat eller missionuppdraget. Jesus var varken sosse eller kristdemokrat.  Enligt min mening så är det därför opolitiska nomineringsgrupper som vill ha en Jesus- och missonsinriktad kyrka som behöver få mer makt som kyrkan nu styrs. Det är bra att människor med en personlig kristen tro – och gärna EFS-are – i de politiska grupperna blir invalda i kyrkans organ. Att få in de rätta personerna är en viktig strategi. Men det är lika viktigt att stärka de grupper som har ett centralt och missionerande fokus. De har många företrädare som är lämpliga som förtroendevalda.

Rösta på alla nivåer på söndag. Själv låter jag val av personer få styra mer lokalt än på högre nivåer. Och så ser jag fram emot den dag när det bara är opolitiska nomineringsgrupper i Svenska kyrkan och mer personval.

 

EFS på rätt väg!

Vinden i ryggen!
Den här veckan är det fler än jag som svävar lite här på EFS kansli. Glädjen från vår årskonferens i Örnsköldsvik sitter i. Jag är så tacksam över den anda, den Ande, det Jesusfokus och den missionsinriktning vi får ha. Tack alla ni förberedde, genomförde och deltog!
Jag minns god förkunnelse, utmaningarna från Rolf Kjöde, generalsekreterare i systerrörelsen Normisjion, berättelser om människor som fått sitt liv förvandlat genom mötet med Jesus, skildringarna från det lokala missionsarbetet. Mötet med Anneth Munga från nordöstra Tanzania, adoptivdotter till en EFS-missionär, teologie doktor och ledare för SEKOMU-universitetet med 1400 studenter, inriktat på funktionshindrades möjligheter och rättigheter, något som förändrar attityden och påverkar samhället i Tanzania och ger ära åt Gud.
Rolfs fem utmaningar:
1)     Var ärliga kring missionssituationen: får vi se nya människor komma till tro?
2)     Var djärva för evangeliet – ta vara på ungdomarnas initiativ!
3)     Var cyniska/kallsinniga inför kyrkans sista sju ord ”Vi har aldrig gjort det så förut”.
4)     Var djärva för sanningen om Jesus som den enda vägen till Gud
5)     Var ödmjuka inför kallelsen – sök ödmjukhet, integritet och enkelhet i livsstilen
Vi ska också be för Tanzania utifrån ett växande islamistiskt terrorhot som ju för en månad sedan blev tydligt igen när en kyrkoinvigning motorcykelbombades.
Vi har nyvalda till EFS styrelse, med en god föryngring. Glädjande. Anna Thorén, oerhört nitisk och engagerad, avgår som ordförande och efterträds av Stefan Svensson, rektor för Glimåkra folkhögskola. Det ska bli fint att samarbeta med en så kompetent och klok ur-EFSare!

Ny undersökning om kristen tro

I gårdagens Kyrkans tidning kommenteras en ny undersökning från Göteborgs universitet om religiositeten i Sverige. Undersökningen visar att vi ber och går på religiösa möten nästan lika mycket som 25 år sedan. Lika många ber minst en gång per månad som spelar dataspel (dock knappast bara en gång i månaden…). Det är lika många som under en månad deltar i religiösa möten som de som deltar i studiecirklar eller spelar ett musikinstrument. Invandrare kompenserar för nedgången i Svenska kyrkan. Frikyrkliga är mer aktiva, medan de 180 000 muslimernas praktiserande av sin tro bär likheter med Svenska kyrkans troende. Förtroendet för Svenska kyrkan växer. Det är inget stort medlemsras och så många som 90 % tänker vara kvar i kyrkan.
Allt detta är intressant och också kan kännas hoppingivande.Vad kan vi dra för slutsatser? Gunnar Sjöberg, ny kommunikationschef på Svenska kyrkan, är glad över att även över de 40 % av kyrkans medlemmar som tycker sig ha en svag relation till kyrkan. Uppsvinget för individuell ljuständning i kyrkan likaså. Jag håller med, det innebär en möjlighet.
Jag funderar på Sjöbergs reflektion över det minskande antalet gudstjänstbesökare: Det är inte så viktigt eftersom gudstjänstbesök inte är det enda måttet på ens relation till Gud, säger han. Vi får hitta andra vägar att hjälpa människor att fördjupa sin tro.  
Det är riktigt – och kanske ändå inte bara rätt tänkt? Den utmanande missionsfrågan är förstås: hur? Hur kan människor komma inom hörhåll för evangeliet? För det är genom förkunnelsen och undervisningen i evangeliet, trons ord om Herren Jesu död och uppståndelse, som hjärtats tro föds, den tro som leder till rättfärdighet och räddning (Romarbrevet 10:8-15). Kan det vara så att man inte får höra sådan förkunnelse när man kommer till gudstjänst? Vilka andra mötesplatser med evangeliet finns – och kan skapas? Alphagrupper, vuxenkatekumenat, retreater, konfirmandläger, ungdomsläger. Andra samlingar och verksamhet i kyrkornas regi. Absolut.
Två av de mest avgörande sakerna för att fler ska få höra evangeliet och ”få sin tro fördjupad” är för det första vi bekännande kristna själva, vårt liv och vår berättelse om Jesus och vandringen med Gud. Inget är viktigare än fördjupningen och missionsrustandet av dem som bekänner sig som Jesu efterföljare.
Jo, möjligen nödvändigheten att skapa nya fräscha uttryck för hur människor kan komma samman för möten med Jesus och evangeliet. Nya uppsökande gemenskapsformer, nya församlingar som formas på tvärs av geografiska församlingsindelningar och traditionella former. Frisläppt fantasi. Idérika initiativ. För att nå nya måste vi göra nya saker.

Surrogatmödrar, människovärde och livet som en gåva

Smer, Statens medicinskt etiska råd tog 28/2 positiv ställning till så kallat surrogatmoderskap, d.v.s. att en kvinna bär och föder barn åt den biologiska modern, under vissa förutsättningar. En utredning föreslås. Sedan dess pågår debatt i media.
Längtan efter barn är en naturlig längtan för de flesta människor. Som väl är. Det är ett av Guds sätt att upprätthålla sin skapelse. Och jag, som bara genom Guds nåd, får ha fyra friska barn med familjer att glädja mig åt, kan bara ana vad den kan längta efter som inte fått lika mycket på detta område som jag. Ändå är Smer:s ställningstagande illavarslande. Här är några av mina invändningar:
Argumentationenfrån surrogatmödraskapets förespråkare utgår helt från den vuxnes önskemål. Men hur fantastiskt det än är att få ett barn är detta ingen mänsklig rättighet. Tvärt om ligger rättigheterna på barnets sida enligt FN:s barnkonvention. Barnets bästa går först.
Barnkonventionen slår fast att ett barn har rätt till kontakt med båda sina föräldrar. Så långt det är möjligt, skulle jag vilja tilläga. Anknytningen till föräldrarna börjar redan under graviditeten där barnet lär sig känna igen dem. Det får inte det barn som bärs och föds av en annan än sin biologiska mor. Adopterade barn får därför en särskild utmaning att kunna anknyta. För ett barn tillblivet genom en surrogatmamma kan de kanske bli ännu svårare.
Etiska och juridiska problem uppstår också: Vad händer om endera parten vill pressa den andra att göra abort, exempelvis på grund av att fostret visar sig ha ett handikapp? Eller vad händer om det beställande paret går isär och inte längre vill ha barnet? I ett uppmärksammat fall i Storbritannienbröt en surrogatmamma det ingångna avtalet och domstolen gav henne rätt att behålla barnet.
Även om Smer tar avstånd från affärsuppgörelser i samband med surrogatmoderskap, så sker sådant på många (alla?) håll. Det finns en mycket uppenbar risk att både potentiella surrogatmödrar, kvinnor alltså, och barn reduceras till medel för andra människors mål. Inte minst i fattiga länder kan detta bli ett nytt sätt att utnyttja utsatta, ja, man talar till och med om ”fertilitetsturism”. 
På djupet handlar detta om det kristna människovärdet. Ärkebiskop Wejryd uttryckte detta väl i en intervju i UNT inför påsken förra året: Ett kristet perspektiv är att försöka låta människovärdet stå alldeles fritt från nyttigheten. 
Men det handlar också om det vi alla har så svårt för. Att i praktiken se livet som en gåva, inte en rättighet. Att på ett moget sätt ta emot det som livet, ja Gud, ger oss. 
Där den kristna tron förbleknar, där förvanskas synen på livet och på människans värde. Låt oss kämpa för att den nuvarande lagstiftningen behålls, även om det innebär att vi säger nej både till viss medicinsk utveckling och till synen på vad en människa är.

Inget gravöl i Hammarbykyrkan, Jesus lever!

Vi har nåtts av beskedet att Hammarbykyrkans tid som samarbetskyrka är över från första juli, åtminstone så länge nuvarande laguppställning från Svenska kyrkan i Skarpnäcks församling styr. Efter all turbulens är det trots allt bra att man kunnat komma fram till ett avslut i samförstånd så att man kan se varandra i ögonen när man framöver möts. Församlingen betalar ut hyresbidrag och vissa delar av medel för personal i förtid, sammanlagt tre miljoner. Själva kyrkan ägs av EFS Mittsverige. Överenskommelsen ger EFS-föreningen lite handlingsutrymme det närmaste året. Några av de mest aktiva får pusta lite. Samtidigt har man imponerande nog redan i januari tillsatt en framtidsgrupp som nu tar nya tag. Jag är tacksam och stolt över er som har kämpat för samarbetskyrkan det senaste halvåret!  
Och jag sörjer det som hänt. Även om jag inte ser en sammanhängande trend i nedläggning av samarbetskyrkor, så konstaterar jag att nu finns endast Ängskyrkan i Botkyrka kvar i Stockholms stift. Det är en förlust för evangeliet, för EFS och för Svenska kyrkan. Det finns många frågor: hade föreningen kunnat göra mer tidigare för att undvika detta? Vilken roll har kyrkoherde och biskop spelat i skeendena? Hur kan Svenska kyrkan ha råd att spela ut den vällovliga ambitionen att öka de diakonala resurserna i ett område mot nödvändigheten att bygga gudstjänstfirande gemenskaper som bär kyrkans liv och uppdrag på lång sikt? Kyrkans hand kan inte fungera utan kyrkans hjärta (Martin Lönnebo).
Framför allt reser sig frågan om EFS och Svenska kyrkan delar en gemensam vision för samarbetskyrkan som en bra missionsmodell för att tillsammans nå längre med evangeliet. Eller handlar samarbetskyrkan om, som det uttryckts i Kyrkans tidning, att en kyrkoförsamling ger stora pengar till 190 EFS-are för att de ska klara sin egen verksamhet? Samarbetskyrkotanken var precis den motsatta: att hjälpa EFS-föreningar ut ur isolering till att mer aktiv delta i det gemensamma missionsuppdraget och faktiskt också därmed förhindra att EFS i onödan utvecklades i frikyrklig riktning.
Nu ska vi be mycket för vännerna i Hammarbykyrkan. Kanske kan de genom Guds nåd för oss få bli ett exempel på att det tillsammans med Jesus alltid är för tidigt att ge upp. Exempel på att det krävs offer i form av engagemang, bön, tid och pengar för att bygga missionerande församling och dela tro, bördor och liv (Hans-Erik Nordin) med människor i vår omgivning. Exempel på att Jesus lever och är mäktig att göra det vi inte tror är möjligt.
Och jag har fått löfte om att få ta upp samarbetskyrkovisionen till samtal i biskopsmötet någon gång framöver. Det är också något att be för!

Igår var det världsautismdagen


Det är mycket jag inte vet. Om autism till exempel. Men igår delade en av våra medarbetare, som har ett barn med diagnosen autism, tankar kring världsautismdagen. Det var lärorikt och utmanande.
Hur många som kämpar med autism är inte helt klarlagt och diagnosen innehåller också flera olika funktionshinder. Till exempel ingår Aspergers syndrom, en diagnos fler har än ”vanlig” autism. Men totalt det kan handla om minst sex per tusen personer med dessa och liknande diagnoser. Det är alltså många, 50-100 000 i Sverige, barn inräknade .
Varför blogga om detta? Vår medarbetare berättade något som jag aldrig reflekterat över och som direkt berör uppgiften att dela evangeliet om Jesus. För en person med autism är något som vi som kristna både tar för självklart och betonar mycket, nämligen inbjudan till kristen gemenskap där man förväntas relatera till andra, närmast en inbjudan till helvetet. Erbjudande att vara med i kristna gemenskapsformer, i alpha, vuxenkatekumenat, bönegrupper, ja överhuvudtaget samlingar där gemenskap är en viktig ingrediens, upplevs som ett hot, inte en möjlighet. För det är just där som funktionshindret blir en förbannelse. Det är just detta att relatera som ju är så svårt. Normal social kompetens saknas i mindre eller högre grad.
Därför (?) lär det också finnas jämförelsevis färre aktivt kristna bland dem med autistisk diagnos. Detta är en missionsutmaning som jag inte har något bra svar på. Jag tänker att två vägar möjligen står till buds. Dels det personliga mötet med någon kristen som förstår vad autism innebär och som kan hitta sätt att dela evangeliet. Eller kanske gudstjänstformer som låter deltagaren vara anonym, tvärt emot det som är EFS ideal. Kanske det kan vara ett skäl att bejaka en sida av Svenska kyrkans gudstjänstliv, det som ibland kritiseras för att uppmuntra ”kattbeteende”, dvs att såsom katter gör komma och gå som man vill och som det passar. Kanske möjligheten att slinka in anonymt utan att bli personligen välkomnad och uppmärksammad är en viktig form?
Den stora utmaningen i detta sammanhang är åter, om än på ett annat sätt, vikten av att hålla evangeliet fritt från felaktiga krav. Inte ens förmågan att leva i nära relationer är ett krav för att få vara ett Guds barn. Evangeliet är enbart vad Gud har gjort för oss. Evangeliet, förkunnelsen av Kristi kors, skapar självt tron när det möter ett behövande hjärta. Det skapar en önskan och förmåga att vända sig till Jesus, ta emot förlåtelse och bli räddad.
Och då blir det också viktigt att det som förkunnas i ”kattgudstjänster” är ett rent och klart evangelium. Det är tyvärr inte självklart.

Vad gör vi med uppståndelsen?

Vi lever efter påsk. Vi har firat skärtorsdag med den första måltiden i Guds nya rike. Vi har firat långfredag, the Good Friday, då Jesus sonade all synd och bar bort all skuld. Vi har firat påskdag med seger över döden, djävulen och destruktionen. (Inom parentes sagt så  borde vi kanske ha passat på att fira ännu mer! Påsken är ju mindre inpackad i konsumtion än julen och slipper konkurrens med tomtar och klappar. Jo, påskgodis och ett krympande antal påskkärringar, visst, men i gengäld är det vårtider med tussilago, vårlök och tjälskott åtminstone på mina breddgrader!)

Vi lever efter påsk. Vi har ett levande hopp. Här i tiden är Jesus med oss alla dagar, alla slags dagar, genom sin Heliga Ande. Och efter tiden ska vi få vara med honom alla dagar, ett evighetshopp grundat i Jesu kroppsliga uppståndelse vid en bestämd tidpunkt i vår historia.

Vi lever efter påsk. Alltså är det alltid för tidigt att ge upp, aldrig för sent att börja om och ständigt meningsfullt att leva ut vår tro i vardagen och vara beredd på Guds överraskningar.

Vi lever efter påsk. Alltså är det meningfullt att be, för vi tror på en uppstånden, levande, närvarande och aktiv Jesus Kristus.  (Inom parentes sagt så gjorde det inget att vi bad mer, om han nu är levande, här och nu, som vi ju tror! Säger att vi tror i alla fall… Jag tror att väckelse beror mycket på om vi i praktiken räknar med att Jesus är uppväckt!)

Vi lever efter påsk, alltid. Tiden efter är ett väldigt bra tillfälle att ha EFS och Salts böneperiod! Jag hoppas att du har sett bönefoldern mitt i den Budbärare som precis kom. Inte behöver jag påminna dig om att klippa ut den och lägga den, ja var blir den bäst uppmärksammad? I din bibel kanske, eller på nattduksbordet eller köksbordet? Eller kanske på toaletten. Jo det är ingen dum plats. Har du inte Budbäraren finnn foldern på EFS hemsida.

Vad ska vi göra med det faktum att Jesus uppstått från döden? Två saker: berätta om det och följa honom som lärjungar i vardag och samhälle.

Jesus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden! Glad påsk!