Som medlem i Sveriges kristna råd blev jag inbjuden att vara med i Lunds domkyrka och på Malmö arena i måndags i mötet som ordnades av Lutherska världsförbundet och katolska enheten för ekumenik. Det var fint, festligt och högtidligt och brokigt, internationellt, samfundsmässigt och hudfärgsmässigt. Och sången, en skön internationell blandning av sånger och psalmer var så härlig, inte alls så domkyrkokörsaktig finkulturell som det ibland blir… Sånt är roligt tycker jag.

Fokus var förstås på sådant där de katolska och lutherska kyrkorna är överens och att bekräfta att vi vill fortsätta att jobba i enhetens riktning. Påven lyfte i sitt tal fram bland annat Guds ords auktoritet och nåden allena, två viktiga betoningar i luthersk teologi. Det är klart att lyfta fram en huvudbetoning av en bannlyst munk (Martin Luther) i en gemensam gudstjänst är något riktigt historiskt. Det är gott och betydelsefullt för gemenskap och enhet och därför kändes det viktigt att vara med. Vi har en bra ekumenik på nationellt ledarplan i Sverige, en bredare ekumenik än i många andra länder faktiskt. Ofta även på lokalplanet. En sådan här unik händelse förstärker förstås detta och hjälper oss att bli mer förstående och generösa i våra attityder. Sen tror jag det som fungerar på lokalplanet mellan ledare och kristna i olika församlingar kanske är mer avgörande för den som står undrande inför kristna och kristen tro.

I Malmö (hockey)arena var det starka inslag som rörde fred, miljö, rättvisa. Vittnesbörd från krigets Aleppo och folkförföljelsernas Burundi berörde mig till exempel starkt, där trotsig tro och dåraktig kärlek i mycket utsatta situationer kallar till tacksamhet och efterföljelse. Franciskus och Biskop Yunan, president i Lutherska världsförbundet talade också starkt om dessa frågor under detta event som var mer utåtriktat.
Att Caritas, katolska kyrkans hjälporganisation och de lutherska kyrkornas motsvarighet Lutheran World Service i det mötet undertecknade ett avtal om närmare samarbete kan komma att ha betydelse för kyrkornas samordnade insatser i flyktingkris och utvecklingsbehov.

Jag gläder mig över möten mellan kristna med olika bakgrund och uppfattningar – även på högsta internationella nivå. Att lutheraner och katoliker står varandra närmre vad gäller förståelsen av evangeliet är gott. Samtidigt är det långt kvar till ett gemensamt nattvardsfirande. Vi står långt ifrån varandra när det gäller syn på ämbetet, både påveämbetet, prästämbetet, det allmänna prästadömet och förhållandet mellan Skriften, Traditionen och läroämbetet. Men det avgörande är om katolska kyrkan och min Svenska kyrka i praktiken kommer att förkunna ett Jesuscentrerat befriande evangelium som har med både frälsning i evighetsperspektiv och Guds rikes segerperspektiv. Vi kan dölja evangeliet med avsteg från Guds ord både genom att lägga till och dra ifrån.

Visst kan jag fundera hur klart evangeliet om Jesus Kristus ljöd denna dag. Det fanns förstås med på olika sätt, men ändå. Nu har saker sin tid och sin plats, så evangelisten i mig får kanske nöja sig med att den som kom till Malmö arena som nyfiken ”betraktare” måste fått en stark och positiv bild av hur kristna engagerar sig för sina medmänniskor. Statsminister Stefan Löven underströk också vår kallelse i en kort men engagerat tal om kyrkans uppgift att vara hoppets människor. Välförtjänt applådåska följde.

Sen är det fascinerande att så många tusentals katoliker vallfärdar från hela landet till Malmö för att vara med på katolsk nattvardmässa med påven. Men det är väl inte konstigare än att tusen EFS-are åker på årskonferens…