Religionsdialogens verkliga utmaning

Debattens vågor går höga sedan fem präster i Stockholms domkyrkoförsamling med anledning av det stora ekumeniska mötet 1925 igår sagt att kyrkan måste öppna sig mot andra religioner i ärkebiskop Nathan Söderblom anda. För 90 år sedan lyckades han samla kristna ledare från många kyrkor till samtal om kyrkornas ansvar för fred.

Söderblom, liksom uppenbart Stockholmsprästerna, drevs av en djup önskan att kyrkorna skulle bidra till att krig aldrig hände igen. I sin kommentar till artikeln anknyter nuvarande ärkebiskopen till detta och vidgar liksom debattörerna fredsperspektivet från ekumenik mellan kyrkor till religionssamarbete. Och så ser dagens utmaning ut: utan god samexistens mellan de stora världsreligionerna skapas spänningar som splittrar samhällen och nationer. Jag har själv erfarenheter av detta från Tanzania.

Men som dagens ledare i Smålandsposten påpekar så är det knappast möjligt att hävda att Söderblom ville göra andra religioner till parallella frälsningsvägar till Jesus. Och gör vi det så händer det något med bekännelsen till Jesus Kristus. Är han min och alla människors frälsare som gett sitt liv till försoning för ”var och en som tror på honom”? Är han den uppståndne Herren som är segraren över min och alla människors död, allas levande hopp? Eller vem är han? Och det händer något med missionen och med nöden för min systers och min broders eviga väl. Det handlar om hjärtat i den kristna tron.

Och ändå så vänds udden också i detta allra mest mot mig själv. Föder min erfarenhet av Guds oerhörda godhet mot mig i Jesus i sin tur godhet och omsorg om dem jag möter i min vardag. Gospel goodness kan man tala om på engelska. Evangeliets godhet mot min muslimske invandrargranne eller sekulariserade hindugranne, mot dem som jag har svårt att förstå mig på, mot dem som tänker så olika mot vad jag tycker är rimligt, mot dem som komplicerar min vardag på väg in på ICA. Ja, finns det pathos för fred och försoning hos mig? (Jag högaktar människor av olika tro som utan att förtröttas arbetar vidare med ofta till synes fruktlösa ansträngningar för försoning, som t.ex. vännerna på Liv- och fredsinstitutet).

Som väl är är det just mötet med Guds oförtjänta barmhärtighet, evangeliet om Jesus, som allra mest föder och när barmhärtighet mot ”den andre”. Det finns ingen som helst motsättning mellan att vittna för min granne om ljuset, djupet, sötman och höjden i min kristna tro, delta fredsarbete tillsammans med honom och engagera sig för muslimska medmänniskor som flyr krigets fasa. It is all about Jesus. Allt handlar om Jesus.

5 reaktion på “Religionsdialogens verkliga utmaning

  1. Martin Nihlgård

    Med den enkla men viktiga tanken ”människa först, kristen sen” ser jag inga problem med domkyrkoförsamlingens syn på sin nästa!

    Svara
    1. Anders Lundberg

      Synen på nästan måste vara Guds syn på nästan. Liksom synen på evangeliet och frälsningen. Liksom synen på kyrkan. Den kristna tron har både distinktioner och sammanflätningar.
      ”Vi är vår Herres kyrkohus, byggt utav levande stenar. Oss under korsets milda ljus ordet och dopet förenar…”
      Även detta av Grundtvig.

      Hälsar
      Anders Lundberg, Nacka

      Svara
  2. Anders Bergstedt

    Intressant debatt i dessa tider då religionerna alltmer markerar motsättningarna i en värld av upplösning, krig, sjukdomar och fattigdom. Med åren blir man alltmer ödmjuk och inser att ingenting är svart eller vitt och att ställningstaganden och svar blir allt svårare. Förhoppningen att FN och EU skulle leda till ett fredsrike på jorden har grusats totalt.

    I det personliga ställningstagandet anser jag att man i alla religioner har skyldigheten och förmånen att formas av sin bakgrund. Därför skall vi hålla fast vid den kristna bakgrund som vi i Sverige har. Nu ser vi hur grundvalarna skakas i takt med sekulariseringen och den invandring som påverkar och förändrar samhället då det gäller levnadsmönster. Det ”svenska” tonas ner alltmer och globaliseringen hyllas i takt med sönderfallet på alla områden. Hur skall vi hantera mångfald, äktenskap, sex, tiggeri, invandring, klanstyre och kriminalitet ?

    Naturligtvis är Jesus vårt rättesnöre och vi har Bibeln som visar vägen. Felet är att kristenheten tagit Bibeln som en handbok för hur man skall leva. Koranen är ju plagiat av Gamla Testamentet och där finns ingen barmhärtighet. Därför skall vi i ödmjukhet hålla fast vid Jesu budskap. Då det gäller frälsningsväg så har ingen av oss svaret. Bibeln antyder å ena sidan att det gäller en liten skara och å andra sidan att det finns andra ”som icke tillhör detta fårahus !”

    Svara
  3. Anders Bergstedt

    Det behövdes en ”icke-teolog” för att klara ut detta. Under rubriken ”Allting flyter i Svenska kyrkan” reder Maria Ludvigsson på ledarplats i SVD 23 augusti ut begreppen i en gripbar och klar analys :”Är alla religioner lika sanna eller ÄGER VI KRISTNA SANNINGEN ?” Det enda rimliga svaret för kristna präster borde logiskt vara JA till det senare , är Ludvigssons dräpande kommentar !

    Svara
  4. Bengt Gustavsson

    Bra fångat, Stefan! Vårt uppdrag att förkunna Kristus.
    Men det tar såklart inte bort vikten av att också låta Gud vara större än våra tankar och egna erfarenheter.
    Jag har likt Martin N. ovan, inget problem med dessa inkluderande möten.
    Här ligger en utmaning som jag tror vi måste våga fundera kring…

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *