Så blev bistånd viktigare än omvändelse

En avhandling av Gustaf Björck, refererad i förra veckans Kyrkans tidning, väcker mitt intresse. Jag vill kommentera den ur EFS-prespektiv Enligt Björck flyttade SKM fokus från omvändelse till praktiskt bistånd/diakoni fram mot millenieskiftet. Förkunnelse av evangeliet och omvändelse fanns fortfarande med som en målsättning, men minskade i betydelse. Förändringen skedde både bland missionärer och i ledningen. Missionärer med gammalkyrklig bakgrund och från Bibeltrogna vänner betonade omvändelse först, medan högkyrkliga värderade diakoni och mänskliga rättigheter lika högt. EFS nämns inte i referatet, men skulle hamna någonstans mitt emellan dessa. Björck menar att de högkyrkliga skulle kunna acceptera hela SKM:s förändring om SKM samtidigt hade behållit evangelisationstanken. Det tror jag gäller EFS också, förutsatt att man inte per definition menar att religionsdialog inte går att förena med evangelisation.

EFS har alltid haft diakoni som en självklar del av missionsarbetet, men hållit evangelisationen högt. Under 90- och 00-talet, då vi var inbäddade i Svenska kyrkans internationella arbete, fanns EFS betoning av evangelisation i ett bredare spektrum av missionstänkande, något jag såg som positivt. Vi förmår inte själva ha hela den bredden med begränsade resurser och utan SIDA-medel, även om vi har en helhetssyn på mission.

Björck visar att det fanns ett taktiskt drag i insamlingsarbetet. Man tonade ned evangelisationssidan för att passa givare i Lutherhjälpens anda. Jag sörjer över att taktiken att samla in pengar enligt Björck styrde så mycket. (Det är f.ö. en risk som vi alltid lever med). Det har ofta sagts att det endast var en kommunikativ strategi men Björck visar att det var mer än så. Det handlade också om en förändrad missionssyn, vilket har varit min bedömning hela tiden. Och där sörjer jag verkligen att Svenska kyrkans mission tappat så mycket evangelisationsfokus och sin kallelse att presentera Jesus som Frälsare för människor av annan tro, oavsett vilken. Ändå var det inte det som var den avgörande faktorn när EFS hämtade hem ledningen av sitt internationella missionsarbete. Det var snarare att EFS mission som identitet inte längre självklart rymdes i kyrkans nya sätt att tänka kommunikativt och strategiskt. SKM, EFS och Lutherhjälpen skulle bli ”Hela världen” och detta nya blev det omöjligt för EFS att låta sig gå upp i.

Mission är för mig en helhet av evangelisation med församlingsplantering, religionsdialog och internationell diakoni med rättvisefrågor, Vi kan ha lite olika definition av rättigheter och dialog men de hör till missionen. Utifrån Guds ord motiveras både evangelisation och diakoni av Jesu utgivande kärlek. Både räddning ur ovärdiga mänskliga villkor och räddning till evigt liv springer ur Guds eget hjärta. Han ser både till de fattiga och de förlorade. Men utan evighetsperspektiv och kallelse till omvändelse och tro på Kristus har vi inte längre fullödig kristen mission. Därför vill EFS vinna nya människor för Kristus och hålla fast vid sin bibliska kallelse att placera evangelisation och personlig tro centralt i sin mission. Här har EFS ett viktigt bidrag i Svenska kyrkan.

3 reaktion på “Så blev bistånd viktigare än omvändelse

  1. Stig Lennart Jonsson

    Tack Stefan för fin analys. Jag delar den i hög grad. Jag känner igen tiden när vi på lokalplanet inte riktigt kände oss hemma i vår egen missionsrörelses arbetsprioritering, eller vad de blev hänvisade till i samarbetet. Diakoni o evangelisation går parallellt och befruktar varandra, men allt skall vara i evighetsperspektiv o kallelse till Guds hjärta.

    Svara
  2. Andreas Holmberg

    Ja, tack för den klara signalen! Jag kommer inte ifrån utifrån diverse utskick och annat (bl.a. på Svenska kyrkans grundkurs 2009 där de tre främsta målen för nybildade SvKs internationella arbete angavs vara 1) Landsbygdsutveckling 2) Klimat och miljö och 3) Ekonomisk rättvisa) ett intryck av att det vi har kvar efter sammanslagningen av Lutherhjälpen och Svenska Kyrkans Mission bara är – Lutherhjälpen! (under annat namn). Svenska Kyrkans Mission har liksom trollats bort. Och så har det tyvärr blivit som för 150 år sedan – innan ”den ädla inomkyrkliga tävlan” började – att EFS återigen står ganska ensamt som luthersk mission i Sverige (å f´låt jag glömde dotterrörelsen ELM). Fast ganska försvagad sen den tid som våra söndagsskolbarn ensamma avlönade dussintalet missionärer!

    Men kan man vänta sej annat när vi i decennier haft ärkebiskopar som mörkat kyrkans huvuduppdrag (att göra alla folk till lärjungar) och i söndagsintervjun nu senast ger reportern Martin Wicklin synnerligen vaga besked, särskilt mot slutet. Är Jesus vägen bara för oss kristna? Är målet för kyrkan att buddhisterna ska bli bättre buddhister och muslimerna bättre muslimer (kanske också ateisterna bättre ateister)? Det låter som en målsättning för kommunistkontrollerade kyrkor i Östeuropa på 1900-talet (läste just om Wurmbrands Torterad för Kristi skull), inte som en målsättning för en fri, kristen, evangelisk-luthersk kyrka som om bara ett par år ska fira Luthers reformation. (Vad månde bliva av det firandet???). Reclaim the church! Reformation 2017!

    Svara

Lämna ett svar till Stig Lennart Jonsson Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *