Tankar om en armenisk minnesgudstjänst

Tyvärr kunde jag inte delta i den ekumeniska minnesgudstjänsten av folkmordet i Armenien i Storkyrkan fredags. Genom Sveriges kristna råd får jag kontakt med armeniska kristna i Sverige och det hade känts fint att få vara med. Men jag reflekterar, märker jag.

Alldeles oavsett vilka spänningar som orsakar folkmord så är det fruktansvärt tragiskt, och påminner oss om hur fel vi människor kan hamna. Om det kan vara svårt att tro på Gud när sådant händer, så är det desto lättare att tro på läran om människans syndighet och behovet av en frälsare för oss alla. Samtidigt verkar händelsen inte göra det svårare för armeniska kristna att tro. Snarare verkar det bli något som stärker deras identitet. Och det blir kluvet för mig.

Å ena sidan så är det ju så, även om vi idag ofta tappar det perspektivet, att vår historia formar oss. Berättelser från då blir en del av vår identitet nu. Och vi har alla behov av att tillhöra ett sammanhang, en gemensam berättelse. Det är också viktigt att minnas det djävulusiska som hänt för att det om möjligt ska förhindra att det sker igen. På så sätt är det naturligt att minnet av folkmordet förs vidare från generation till generation. Det är heller inte så konstigt när man fortfarande har anhöriga som man minns.

Å andra sidan funderar jag på vad som händer med ett barn om avståndstagande och i värsta fall hat till andra tidigt byggs in. Hur kommer det att prägla världsbilden, synen på i detta fall det turkiska folket, och på Islam? Hur byggs försoning och förlåtelse in? Vad är en kristens och en kristen kyrkas kallelse?

Jag som lever i den långa fredens och det relativt fridsamma Sverige kan inte föreskriva hur mina syskon ska göra. Men ändå, tänk om det hade kunnat skapas en sannings- och försoningskommission medan tid var. Hur hade minnesgudstjänsten då sett ut? Eller vad hade vi firat gudstjänst till minne av?

Allra viktigast är förstås reflektionen tillbaka, över mig själv. Vilken bild av andra förmedlar jag till de som står mig nära, i familjen, i jobbet, i EFS, i Svenska kyrkan? Hur mycket sörjer jag människans trasighet, det onda vi gör varann och min egen bortvändhet från liv och försoning?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *