Varför ger lutheraner mer? Vi har nyligen kommit till Mwanza, Tanzania och jag ställde frågan till biskop Gulle under gudstjänsten i går. Det är verkligen anmärkningsvärda kollekter. Det enkla svaret är att den lutherska kyrkan konsekvent använder löftesofferskuvert. Man sätter alltså ett mål för kommande år och så finns det en tabell på kuvertet där de äldste (som fungerar som kyrkvärdar också) skriver in hur mycket som lagts i kuvertet söndag för söndag. Det handlar om ett planerat givande, och inget annat samfund har riktigt samma upplägg. Modellen innebär att präst eller evangelist eller en äldste (som kan vara man eller kvinna) kan vägleda och hjälpa den enkle medlemmen att göra en hållbar gåvobudget utifrån sin relativa ekonomisk styrka. Det är också vanligt att det ges handgripliga gåvor som majskolvar, ägg, grönsaker, ett klädesplagg eller varför inte en hel levande höna som kan ackompanjera sången också! Dessa gåvor auktioneras ut efter gudstjänsten och blir kollektpengar. Det är vanligt att man ropar in saker och ger dem som gåvor till någon behövande, eller till evangelisten eller en gäst i kyrkan! Om man då lägger med sitt offerkuvert i potatispåsen man skänker så skrivs beloppet från auktionen in och så får man hjälp att uppfylla sitt löftetsoffer. Det går förstås att se detta både som ett fint sätt att få ordning på ett regelbundet givande och en ordning där församlingen har för mycket koll på den enskilde. Vi befinner oss hos oss i så fall i helt andra diket i våra privata försök till ekonomisk efterföljelse. Även om givande drivs av hjärtats inställning så kan all efterföljelse och helgelse behöva yttre stöd ibland.

Sen ger detta system också möjlighet till en form av medlemsvård eftersom de äldste kan se om någon blir borta flera söndagar i rad. Det kunde vi också behöva, särskilt när den gudstjänstfirande församlingen är ganska stor!

Och så en annan missionsreflektion (för visst är givande en aspekt av mission?): Det finns sju miljoner av folkgruppen Sukuma inom detta stift och de närmsta grannstiften, vilket gör den till den största etniska gruppen i Tanzania. På grund av sin kultur och religion har de inte öppnat sig särskilt mycket för evangeliet. Katolikerna började visserligen redan på 1800-talet med att bygga kyrkor i dessa områden och har en del wasukuma i sina församlingar. Problemet är enligt biskop Gulle att de har kulturanpassat sitt budskap och förmedlingen av tron så pass mycket att det leder till kraftig synkretism, alltså blandning med traditionell religon och kultur. Det blir knappt någon märkbar skillnad mellan den som är döpt och den som inte är det. Här finns en intressant parallell till dagens situation i Sverige och Svenska kyrkan tycker jag.

Den lutherska kyrkan är bara knappt 40 år gammal i området och har få wasukuma som medlemmar även om det i byförsamlingar är något fler. I flera av de bibelklasser (TEE) som jag ska besöka är de flesta glädjande nog Wasukuma och prästen i Sengerema är det också. Men det tar tid för människor att mogna till ett beslut om att följa Jesus och därmed också förändra sin livstil och förtrösta på Kristus mer än på sin gamla tro.